Nåt är riktigt fel…

[Pink Kabypi]

Nu var det ett tag sen jag skrev här. Detta kommer bli en lång och mer eller mindre sammanhängande text i och med att jag inte är helt klar i huvudet. Mår mycket sämre nu än när jag skrev sist och behöver verkligen få ur mig allt…

För några veckor sen fick jag svar från vuxenhabiliteringen och de skulle höra av sig inom tre månader. Alldeles för långt, om jag får beklaga mig. Skulle ha behövt få hjälp för längesen. Minns inte om jag nämnde det i mitt förra inlägg, men har fått riktigt läskiga symptom, jag känner mig bortkopplad från verkligheten, och det blir bara värre. Innan kände jag mig trygg i att det förmodligen var nåt tillfälligt och att det skulle gå över, men det har blivit precis tvärt om. Min ångest är mer eller mindre konstant, och det händer ofta skumma grejer som jag har svårt att förklara. Har inte bara psykiska symptom utan även fysiska. Jag börjar få problem med minnet, synen och hörseln. Glömmer ofta var jag lagt saker, kan lägga nycklarna i väskan och sedan springa runt och leta efter dem. Min syn har blivit så brusig att jag har svårt att se där det är dåligt ljus, t.ex i hallen. Faller något ner på golvet är det nästan omöjligt för mig att hitta det, om jag inte ser exakt vart det hamnar. Flera gånger per dag försvinner hörseln på ett öra, det börjar pipa högt och jag blir lomhörd. Känner mig otrygg i min lägenhet, men även när jag är ute. När grannarna för oväsen får jag fruktansvärd ångest, även fast jag vet att det inte är farligt. Börjar inbilla mig saker, det sjukaste är att den här världen bara finns för mig, att jag är den ”riktiga” människan och alla andra bara är ”datorstyrda”. Försöker intala mig att det inte är sant, men för varje dag som går händer det saker som får mig att tvivla. Ibland kan folk vända sig om och titta riktigt länge på mig, och det skrämmer mig. Jag är helt alldaglig, varför skulle jag vara så intressant? Vaknar ofta på natten med panik, och då känns det som att någon tittar på mig. Hör ofta knäppningar i köket, ibland så höga att jag vaknar av det, och för mig finns det ingen annan förklaring än att det spökar. Den känslan går knappt att beskriva, man är så fruktansvärt rädd, men det man är rädd för finns inte…

Börjar undra om habiliteringen verkligen kan hjälpa mig. De kan hjälpa mig utifrån min autism, men det kan ju inte vara det som ställer till det för mig. Hur ska de kunna hjälpa mig om jag får värre vanföreställningar? Då lär det bli inläggning, och det hade lätt kunnat undvikas om jag fått hjälp tidigare. Ingen jag hittills pratat med tar detta på allvar, det känns som att ingen förstår. Vet inte hur länge det kommer hålla, börjar redan känna att jag tappar greppet…

Hej!! Du har inget att oroa dig för, det finns fler som du:)

jag är adhd/ASD/bipolär med lite ”schizofreni”-drag, kallar mig själv excentrisk personlighet. Hör konstiga saker, ser saker i ögonvrån ofta, kan få paranoida tankar(att folk kollar på mig, eller granskar mig). Och när det är mörkt så kan verkligheten bli väldigt overklig. Hör ofta musik från random ljud. När jag var yngre såg jag mig själv som verklig alla andra som overkliga, lite ”guds”-syndrom. Men var alltid varit empatisk och snäll.

Har vid flera tillfällen tappat min personlighet och associationen till min kropp. Tror det är för att skydda mig, jag återgår allltid efter ett tag:)

Kan aldrig hitta saker om det ligger under andra saker. Så kan spendera en hel dag letandes. 🙂

Det som håller ihop min verklighet är att jag sover korrekt, äter nog och får anti psykos medicin.

för mig är det inga problem så länge jag sover och medicinerar 🙂

men visst kan allt du nämner låta läskigt.

på tex ssri blir min värld helt galen!

 

 

 

 

Omg! Känner igen mig! Overklighetskänsla har jag också haft, ända sen jag var tonåring. Vågar inte riktigt tänka på det, för då tror jag att jag blir galen. Kände mig bevakad och trodde att det satt kameror i mitt rum och sedan i mina lägenheter där jag har bott. Blev nyligen diagnosticerad med ADHD (44 år gammal), men tänk om det är mer. Brukar känna igen mig i beskrivningar av autism, men alla psykologer jag pratat med säger att jag inte har det.