När rummet/huset/gatan känns annorlunda

Ibland upplever jag att omvärlden känns annorlunda mot vad den brukar. Det kan t.ex. kännas annorlunda att sitta i ett rum eller att gå på en gata, fastän jag ofta sitter i det rummet eller går på den gatan. Det handlar inte om overklighetskänslor, för det känns inte alls overkligt, bara annorlunda. Just nu hälsar jag på min mamma, och för några dagar sedan kändes det inte som det brukar kännas att vara i hennes hus.

Någon som förstår vad jag menar och som upplevt liknande?

Jag känner igen din beskrivning från något som jag hört eller läst någonstans … berätta mer om hur du upplever din overklighet… är du i en bubbla eller är det bara annorlunda…

Själv hade jag som ung en upplevelse av att människor var färger. Ibland händer det fortfarande nu när jag snart är sextio att jag träffar folk som jag ser som färger av någon sort, även om det inte är så ofta numera.

Nej, jag är inte i en bubbla, utan allt känns bara annorlunda. Det är ungefär som när man har möblerat om och/eller målat om i ett rum, då kan man uppleva att det blivit ett helt annat rum. Beroende på tycke och smak så kan ju den känslan vara antingen positiv eller negativ. Jag kan uppleva samma sak utan att någonting har ändrats. Rummet (eller någon annan plats) kan helt plötsligt kännas annorlunda ändå. Eller egentligen är det inte platsen i sig som känns annorlunda, utan känslan av att vara där. Jag får alltid en viss känsla när jag kommer till en plats där jag ofta är (Jag tror att det är så för de flesta…? T.ex. att det känns på ett visst sätt att vara hemma, på jobbet et c.) men ibland ändras den känslan. Den hemtama känslan försvinner på något sätt, och platsen kan kännas främmande fastän jag fortfarande känner igen den. Jag vet inte om du blev klokare av mitt svar…?

Vad intressant att du kan se människor som färger! Det låter väldigt fascinerande. Upplever du det som positivt eller negativt?

Jag har aldrig satt någon värdering på färgerna – de finns där eller inte… Jag har schitzofreni i släkten och jag är van vid att människor ser och hör saker som inte omvärlden uppfattar. Däremot är det inte så ovanligt med att man ser saker, människor, bokstäver eller siffror som färger. Jag kan tänka mig att dina upplevelser kanske oxå är en form av synetesi som fenomenet heter..

Du kan läsa mer här http://synestesi.se/mer-om-synestesi

Anonym skrev:

Jag har aldrig satt någon värdering på färgerna – de finns där eller inte… Jag har schitzofreni i släkten och jag är van vid att människor ser och hör saker som inte omvärlden uppfattar. Däremot är det inte så ovanligt med att man ser saker, människor, bokstäver eller siffror som färger. Jag kan tänka mig att dina upplevelser kanske oxå är en form av synetesi som fenomenet heter.. Du kan läsa mer här http://synestesi.se/mer-om-synestesi

Jag har läst om synestesi nu. Så spännande! Jag känner igen mig i att se bokstäver i färg, men i mitt fall har det nog en annan förklaring än synestesi. När jag var liten lärde jag mig läsa och skriva med hjälp av magnetbokstäver, sådana som man satte på kylskåpet. Dessa bokstäver hade olika färger (alla A var lila, S blå o.s.v.) och jag har “sett” bokstäverna i dessa färger sedan dess.

Utifrån det du beskriver, TS, verkar det handla om någon typ av dissociation. På vilket sätt känns det annorlunda?

Anonym skrev:

Utifrån det du beskriver, TS, verkar det handla om någon typ av dissociation. På vilket sätt känns det annorlunda?

Det är just detta som är så svårt att sätta ord på, men jag ska försöka förklara så gott jag kan. Det känns som om rummet/platsen är främmande, fastän jag känner igen den. Det är alltså inte så att jag står på en för mig välkänd plats och undrar vart jag har hamnat. Platsen känns inte längre hemtam, fastän jag fortfarande kan orientera mig där och känner igen alla möbler, dofter, människor o.s.v. Känslan uppstår ofta när det hänt något obehagligt, men som inte har med platsen att göra. Om jag t.ex. sitter i någons vardagsrum och den personen berättar någonting som jag tycker är obehagligt, så kan det helt plötsligt kännas annorlunda att vara i vardagsrummet. Det känns helt enkelt inte som vanligt.

Anonym skrev:

Det är just detta som är så svårt att sätta ord på, men jag ska försöka förklara så gott jag kan. Det känns som om rummet/platsen är främmande, fastän jag känner igen den. Det är alltså inte så att jag står på en för mig välkänd plats och undrar vart jag har hamnat. Platsen känns inte längre hemtam, fastän jag fortfarande kan orientera mig där och känner igen alla möbler, dofter, människor o.s.v. Känslan uppstår ofta när det hänt något obehagligt, men som inte har med platsen att göra. Om jag t.ex. sitter i någons vardagsrum och den personen berättar någonting som jag tycker är obehagligt, så kan det helt plötsligt kännas annorlunda att vara i vardagsrummet. Det känns helt enkelt inte som vanligt.

Förstår helt! Det var en användare (Indigo Dykaga ) som länkande den här tråden i en annan tråd (denna: https://forum.mind.se/forum/diagnoser/trad/overklighetskanslordissociationderealisation), där jag kommenterade det du beskrev i ditt inlägg såhär:

 

“Länken Indigo Dykaga länkade kan nog vara intressant, men jag tror inte riktigt det är samma sak. Det trådskaparen verkar beskriva verkar snarare vara känslor av lätt emotionellt främlingskap inför det som trådskaparen rent intellektuellt känner igen. Hon/han säger saker som att det ”känns annorlunda”. Det verkar också vara ett typ av glapp mellan vad hon/han vet intellektuellt (‘jag vet att det här är min mammas bostad’) och vad hon/han känner inför desamma (‘jag vet att det här är min mammas bostad och den är likadan som alltid, men det känns annorlunda’).”

Är det något du kan relatera till?

 

Anonym skrev:

Förstår helt! Det var en användare (Indigo Dykaga ) som länkande den här tråden i en annan tråd (denna: https://forum.mind.se/forum/diagnoser/trad/overklighetskanslordissociationderealisation), där jag kommenterade det du beskrev i ditt inlägg såhär: ”Länken Indigo Dykaga länkade kan nog vara intressant, men jag tror inte riktigt det är samma sak. Det trådskaparen verkar beskriva verkar snarare vara känslor av lätt emotionellt främlingskap inför det som trådskaparen rent intellektuellt känner igen. Hon/han säger saker som att det ”känns annorlunda”. Det verkar också vara ett typ av glapp mellan vad hon/han vet intellektuellt (‘jag vet att det här är min mammas bostad’) och vad hon/han känner inför desamma (‘jag vet att det här är min mammas bostad och den är likadan som alltid, men det känns annorlunda’).” Är det något du kan relatera till?

Ja, det kan jag relatera till! Platsen är ju likadan som innan, och den ser likadan ut, men den känns som sagt annorlunda.

Igår sa min samtalskontakt att det jag upplever, när en plats känns annorlunda, är ett symtom på stress.

Anonym skrev:

Igår sa min samtalskontakt att det jag upplever, när en plats känns annorlunda, är ett symtom på stress.

Anonym skrev:

Ibland upplever jag att omvärlden känns annorlunda mot vad den brukar. Det kan t.ex. kännas annorlunda att sitta i ett rum eller att gå på en gata, fastän jag ofta sitter i det rummet eller går på den gatan. Det handlar inte om overklighetskänslor, för det känns inte alls overkligt, bara annorlunda. Just nu hälsar jag på min mamma, och för några dagar sedan kändes det inte som det brukar kännas att vara i hennes hus. Någon som förstår vad jag menar och som upplevt liknande?