Jag fick diagnosen BDD för kanske 10 år sedan. Idag är jag 32 år (man) och inget har blivit bättre.
Jag är riktigt ful men jag ser även komisk ut likt en animerad figur, komiska delen är förmodligen värre än fulheten även om dessa hänger ihop såklart, men att jag ser så “rolig” ut gör att ingen lämnar mig ifred (plugg, jobb, offentliga platser). Tänk er pinocchio-näsa och stora spetsiga öron på ett litet ansikte. Jag ser dessutom betydligt yngre ut än jag är vilket bara bidrar till hur illa folk behandlar mig.
Jag blir inte tagen seriöst någonstans. Senaste två jobben jag haft har jag sagt upp mig efter drygt 2 månader då folk hånade mig, någon tog bilder på mig och massa skit. Detta har gjort att jag varit tvungen att flytta hem till mina föräldrar för att klara mig ekonomiskt (har inte haft ett jobb på 3 år).
Orken att söka nytt jobb och flytta ut finns inte där, samtidigt som skammen att inte varken ha jobb eller eget boende vid min ålder gör att ångesten blir total.
Jag befinner mig just nu i en mental situation där jag inte ens klarar av att gå in i en matbutik, åka kommunalt eller besöka tandläkaren. Det jag lyckas med är att ta promenader i ett lugnt bostadsområde/skogsområde.
Jag har så många dåliga minnen från mitt liv att jag får hjärtklappningar och kallsvettas bara av tanken att jag ska in på ICA.
Senast jag var inne i en butik var förmodligen för 6 månader sedan, valde en tid när det var lugnt med folk, ändå stirrade ett gammalt par länge på mig, ett grabbgäng garvade åt mig när jag stod i kön. Kassörskan försökte hålla sig för skratt när jag fick min hjälp.
Jag har erfarenheter som dessa i princip från varje gång jag varit ute bland folk, riktigt illa har det varit när jag varit tvungen att följa med familjen på restaurang. Jag sitter och försöker njuta av maten och vara social medan gäster vid andra bord småpratar med varandra för att de med ryggen mot mig vända sig och lite diskret kolla, eller servitören/servitrisen som kollar på dig med något slags “pitysmile”, varje gång mitt bord passeras.
Jag har genomgått KBT flertals gånger, det fungerar inte på mig. “Exponeringsövningar”, som mycket går ut på, kallar jag för isoleringsövningar, eftersom jag får enbart negativ feedback från dessa, vilket gör att jag mår ännu sämre och isolerar mig än mer.
Jag har knaprat antidepp ända sen jag fick diagnosen, det har hjälpt mig med självmordstankar och rastlöshet men eftersom jag fortfarande ser ut som jag gör så får jag samma bemötande av folk.
Jag är ny här, men tänkte att det var dags att skriva av sig lite, senaste veckorna har jag känt ett enormt självmordsbegär, jag sitter dagarna i ända och diskuterar med mig själv hur och när jag ska ta mitt liv.
Problemet är att jag är så jäkla feg att genomföra de alternativ jag planerat.
De alternativ som är genomförbara har jag inte tillgång till (vapen, droger) och med tanke på min extrema sociala fobi/isolering så går det inte heller.
Föräldrarna vill åka in till psykakuten, men jag vågar inte ens göra det. En 32 årig man som ser ut som en liten ful komisk pojke vill ha hjälp för sitt utseende, de kommer förmodligen garva med varandra när de ser mig. Om inte, hur ska dem hjälpa mig? Betala för plastikoperationer? Det fungerar inte heller, senast jag besökte en läkare för näsplastik så hade min näsa tydligen för tjock hud och därför inte kunde förminskas och inte heller få in den närmre ansiktet för det hade varit för svårt. Plastikoperationer är tydligen för normala/snygga personer att förbättra sig, inte för riktigt fula.
Samtidigt är det så många ingrepp jag behöver att jag inte vet i vilken ände jag ska börja, näsa, öron, ögon, haka, käke, skägg, vilket jag definitivt inte har pengar till men samtidigt när man får ett nej likt näsplastiken så inser man att det är helt över.
Min senaste tanke var att skära av sig näsan och öronen för att bli av med två problem och ha anledning att gå med mask dagligen, samtidigt är det definitivt över om jag gör det, med jobb och annat (vilket visserligen är över ändå).
Skönt att skriva av sig lite, i denna ständiga misär.
