Misstänkt diagnos

Hej måste berätta lite kort om hur jag är och vad jag kan få för tips här. Jag skriver en del men inte allt.. Som person har jag alltid varit psykiskt stabil, undvikit drama och konflikter. Alltid varit en trygghet för andra då jag är en god lyssnare och lugn. Dåligt självförtroende och självkänsla har nog alltid funnits där. Varit väldigt dålig när det gäller skola och större sociala sammanhang.. Men dom största problemen började september förra året. Då gick jag ur ett 5 årigt förhållande och det blev ingen bra separation sen var det barn inblandat så jag blev väldigt känslig. Blev utkastad och fick bo hos min far ett par månader tills jag hitta eget. Det tryckte ner mig totalt har aldrig känt mig så värdelös, som skräp nånting man bara kastar bort. Sen blev jag förälskad kort där efter och tänkte kanske jag inte är så värdelös ändå kanske jag är värd att älska? Vid det här laget så hade jag stora tillitsproblem försökte tänka ut alla olika scenarion hur det kunde gå och stora tvivel. Hur som blev jag lämnad där efter en månad det var då jag bröt ihop totalt. Jag blev nästan besatt av den kärleken. Aldrig haft sådan ångest och känslomässig instabilitet jag visste inte ens själv vad jag kände och tänkte att nu är jag sjuk i huvudet nu är det nått allvarligt fel på mig. Och det blev ändringar i mitt beteende från att gå från att alltid ha varit stabil till att inte vara det.. Och jag tror jag omedvetet försöker få den som står mig nära då eller har känslor för att må lika skit som mig. Det beteendet får mig att vilja ta livet av mig då jag inte gör det med mening. Har svårt att ta separationer nu kanske separationsångest? Jag förstår inte själv varför jag är så känslig nu när jag aldrig varit det förut. Jag var inte så motaglig för känslor tidigare tror jag eller om jag dolt det :/ Har bett om hjälp men blir bara bollad fram och tillbaka till olika ställen och upplever inte att jag tas på allvar. Jag gillar inte det beteendet jag får när jag har mina svängningar och jag hatar mig själv för det och det händer att jag tar till alkohol eller droger när jag inte får nån hjälp eller förklaring varför jag blir som jag blir. Då tänker jag att det kanske är bäst att jag inte ens existerar så jag inte utsätter mig själv eller andra för mitt beteende när jag får mina dippar..

Några synpunkter?

Måste tillägga att när jag får mina dippar så ifrågasätter jag mina vänners tillit då jag inte litar på någon under den stunden och tänker att det måste finnas en baktanke med allt och om nån verkligen menar det dom säger eller inte. Jag har fått sånna här sammanbrott 2 gånger..

En tanke jag får är att när man är under en stor kris, eller livsomställning, kan man oftare bete sig som om man har olika diagnoser? Eftersom det kan bli så stora kontraster emot när man mår bra? Om man “mäter” en person när den är under stor press tror jag man kan missta sig rejält från personens “grundjag” och generella beteenden/personlighetsdrag?

Om man tänker lite på hur människor kan bete sig i krig t ex, att man då agerar impulsivt och med skräck, kanske man kan se där att det blir en märklig måttstock i jämförelse med hur personen är “under trygga/lugna omständigheter”?

Det betyder inte att man inte behöver få stöd och hjälp med att agera annorlunda. Jag tror det betyder just att man definitivt behöver få hjälp för att det inte ska fortlöpa <3 Men jag tror inte det nödvändigtvis betyder att man har en diagnos. Tror psykiatrin kan vara lite för snabba där att inte kolla på omständigheter och hur en persons liv ser ut?

Tack för svar ja det låter rimligt. Jag skrev ovan att jag blev lämnad efter en månad. Den personen som lämnade mig jobbar på psykiatri och dömde mig väldigt hårt. Vart kallad psykfall, oförutsägbar, och det trodde jag också om mig själv tillslut vilket gjorde det värre. Det här är september förra året. Just då ville jag inte finnas till överhuvudtaget och det resultera i att jag tog till alkohol som jag också har tidigare missbruk för. Jag vet konsekvenserna av för högt alkoholintag jag blir okontrollerbar:/ och jag förstår om folk blir rädda om jag tidigare varit en som alltid har stått stadigt inte gör det längre och inte kan kontrollera känslomässiga impulser. Och jag blir så arg på mig själv att det blir så.

Fina du, ledsen att han sa så <3 Så fruktansvärt det måste varit för dig att få höra det. Låter som att det förmedlades som att han hade extra mandat pga. sin yrkesroll? Så svagt och onödigt av honom. Om det är någon tröst har jag också råkat ut för att en person som arbetar inom psykiatrin gått på med personangrepp och kallat mig hemskheter som varit sammankopplat med patienterna denne tog hand om. Fy fan säger jag bara.

Jag tror den här killen du beskriver är väldigt färgad av det han ser på jobbet och inte har samma förmåga längre att se på vanliga människor nyanserat? Samt svårigheter att skilja mellan sjukdom och när man mår psykiskt dåligt av olika anledningar?

Inte konstigt hur som helst när du mådde så fruktansvärt dåligt att du trodde på det han sa. När man är nedbruten är det så himla lätt också att köpa andras världsbilder eller omdömen om en känns det som?

Ja, alkohol kan verkligen få en ur balans när man redan mår dåligt. Relaterar.

Skickar kramar

Oj, blev en dubblett här så raderade den

Jag är en man ursäkta att jag inte skrev med det tidigare

Ah, ingen fara! Det är jag som bara antar saker =) Inget att bry sig om <3

Ingen fara 😊 men det jag har skrivit som hände förra året påverkar mig än idag då jag fortfarande tänker på det 🥵 Det ställer till problem för nya relationer båda intima sådana och vänner😓 du verkar vara förstående synd att det inte går att skriva privat här. Du får gärna berätta din historia och hur det påverkade dig

Jag tänker att du har jättebra självinsikt och det brukar man säga är just tecken på sundhet. Tror verkligen att det den här personen sa till dig var oerhört överdrivet och något som inte alls hör hemma att ta till sig i själen. Blev faktiskt påmind att en annan liknande grej hände mig en gång också för några år sedan med en jag var kär i då (han jobbade inte inom psykiatrin) som attackerade mig och sa att jag hade massa märkliga sidor som han inte alls förstod. Minns det som att jag blev totalt traumatiserad av det som han sa och att det tog månader innan jag slutade tro på hans ord. Så jag förstår verkligen smärtan och tvivlet när någon man haft så nära och är kär i, går på en på det sättet. Det är brutalt.

Fina du, det var aldrig sant det som sades, tänker jag. Alla reagerar vi starkt och beter oss annorlunda under stora kriser. Det ingår i att vara människa. Synd att den här personen inte förstod det och tog hand om dig istället. Lät som att det var precis det du hade behövt, en varm och trygg famn? <3