Ptsd is killiiiing me

[Pink Hufehe]

Jag har brutal ptsd pga en annan grej, men även, om man kan kalla det så… MILD ptsd för mobbningen jag utsattes för, för jätte länge sedan . Jag kan inte se nån som var inblandad i det, för då mår jag fruktansvärt dåligt, så jag har ett undvikande beteende helt enkelt och minnen som tränger sig på, helt plötsligt är jag där igen och jag hör bara det dem sa till mig om och om igen . Jag kallar det mild ptsd för det är inte lika illa som min andra ptsd , där händelsen var ett ” riktigt” trauma för jag blev skadad fysiskt.

men den här andra milda  ptsdn den går mig på nerverna … jag mår så sjukt dåligt av det. Vill inte minnas .. en gång varjag hos en psykolog för jag ville bearbeta just mobbningen , det gick inte ,jag sprang in på toaletten och storgrät. Jag klarar det liksom inte,

På natten när jag ska sova kommer minnen och även när jag är hemma på dagen jag måste liksom ut . … ja jag dricker , ja jag tar piller som jag använder som berusningsmedel , ja jag är aggressiv ute och vakter tillkallas ibland när jag handlar och mår skit, speciellt på systemet ,

jag är ett enda stort PTSD fall!!!!

[Pink Hufehe]

Det finns inget hopp för mig😣

[Blue Berigo]

Hej, jag läste precis din tråd och förstår hur du känner, jag har själv PTSD på grund av mobbning och ett sexuellt övergrepp som jag var med om för några år sedan, det finns med mig dygnet runt, dagar som nätter, jag hatar personerna som har utsatt mig för all denna skit och förstår hur förstörd du känner dig, det är de människor som har skadat dig som ska lida, inte du! Jag ska också börja på behandling och är livrädd, jag vill inte prata om allt som hänt mig, tårarna rinner, jag kan inte sluta skaka och jag får svårt att andas. Jag ser hur jobbigt du har det och lider verkligen med dig, jag vet hur det är att känna sig värdelös, att ingen bryr sig och vill glömma alla hemska minnena och händelserna som du har blivit utsatt för.

Jag skriver jätte gärna med dig, det är inte alltid jag är inne här men du får jätte gärna svara om du orkar, jag förstår dig, ilskan kommer ut på alla möjliga sätt, och alla känslorna kommer på en gång, arg, ledsen, panikslagen, ångest, oro, stress, det går inte att undvika, men jag vill verkligen att du ska veta att du är värdefull, förtjänar att må bra och jag vill att alla människorna som har utsatt dig för detta ska någon gång i livet få tillbaka det och själv känna de känslorna du har känt och känner, du är stark, vi fixar detta! Skriv jätte gärna tillbaka! Kram❤️

[Pink Hufehe]

Blue Berigo skrev:

Hej, jag läste precis din tråd och förstår hur du känner, jag har själv PTSD på grund av mobbning och ett sexuellt övergrepp som jag var med om för några år sedan, det finns med mig dygnet runt, dagar som nätter, jag hatar personerna som har utsatt mig för all denna skit och förstår hur förstörd du känner dig, det är de människor som har skadat dig som ska lida, inte du! Jag ska också börja på behandling och är livrädd, jag vill inte prata om allt som hänt mig, tårarna rinner, jag kan inte sluta skaka och jag får svårt att andas. Jag ser hur jobbigt du har det och lider verkligen med dig, jag vet hur det är att känna sig värdelös, att ingen bryr sig och vill glömma alla hemska minnena och händelserna som du har blivit utsatt för. Jag skriver jätte gärna med dig, det är inte alltid jag är inne här men du får jätte gärna svara om du orkar, jag förstår dig, ilskan kommer ut på alla möjliga sätt, och alla känslorna kommer på en gång, arg, ledsen, panikslagen, ångest, oro, stress, det går inte att undvika, men jag vill verkligen att du ska veta att du är värdefull, förtjänar att må bra och jag vill att alla människorna som har utsatt dig för detta ska någon gång i livet få tillbaka det och själv känna de känslorna du har känt och känner, du är stark, vi fixar detta! Skriv jätte gärna tillbaka! Kram❤️

stort tack för ditt svar ! ❤️

kunde inte säga det bättre själv!! Det är dem som utsatt en som ska lida! Inte offren.     Varje dag kämpar jag mot värdelöshet känslorna genom att på nåt sätt …försvarsmekanism eller nåt ,börja tro att jag är bäst i hela världen. För att sedan plötsligt falla totalt in i NEJ DU ÄR totalt VÄrDELÖÖÖÖS!!!!!!!!!!!!!!

Jag vet ju att jag är ett offer, men ändå kan jag inte ”skrubba bort” värdelöshet känslan skammen ångesten .

Jag vet inte hur man ska få bort värdelöshets känslorna faktiskt

[Blue Berigo]

Hej igen, vad glad jag blir att du svarade! Jag känner på samma sätt som du, helt värdelös.. känslorna bara svämmar över en. Hur ska man liksom ta bort en sån känsla, det går ju inte direkt att knäppa med fingrarna så försvinner den! Den känslan sätter sig verkligen, det gör så ont i själen att känna så, en smärta som man inte kan känna om man själv inte varit med om den och så är det med alla känslor när det gäller det mentala, man kan aldrig säga att man förstår helt om man själv inte någon gång haft det svårt med sin psykiska hälsa, det går inte, det gör inte det.

Alla dessa fruktansvärt jobbiga känslorna är hemska! Man kan inte styra det alls. Det går inte att skrubba bort det som du skrev, många säger att det bara är att tänka på något annat, att fokusera på allt bra, men dom fattar inte hur det är att leva med dessa känslor, man dras ner i ett djupt hål och man kan inte ”bara”, det är inte så lätt som dom tror, man måste vara med om det själv om man ska förstå.

Jag kan verkligen sätta mig in i detta helvete du lever i, jag förstår hur trött och utmattad du måste vara för man gör allt för att tränga undan alla flachbacks, röster och syner som man hela tiden har i ryggen, jag gör samma sak själv, jag trycker bort allt så långt bort det går, bara för att ta sig igenom dagen, men på kvällen så kommer allt igen, man har ju tryckt bort det hela dagen så allt kommer på kvällen och när man har somnat så har man ingen kontroll längre och då sätter hjärnan igång, då kommer alla hemska mardrömmar som väcker en hela tiden, då kan man inte styra det längre, då bestämmer hjärnan. Man får liksom aldrig en bra natt sömn, man blir aldrig utvilad, jag förstår hur trött du måste vara.

Innan du läser mer så har jag själv skrivit om min tråd så om du inte vill så behöver du inte läsa det, jag vill verkligen inte att du ska påverkas negativt för det är det sista du behöver nu, du mår redan så dåligt som det är och jag vill inte ge dig ännu mer tyngd, men om det är okej för dig så får du gärna fortsätta läsa. Annars kan du hoppa till sista biten.

Jag har själv skrivit en tråd där jag berättar om detta övergrepp jag var med om, det var 5 år sedan, jag är 18 nu så detta hände när jag var 13, jag fattade inte vad som hade hänt, jag trodde det men jag gjorde inte det, jag är så glad att det svinet fick sitt straff men efter han fick det det så ville jag inte prata mer om det för jag skämdes så, kände att det var mitt fel, värdelös, pinsamt, skam, det var knappt jag ville prata om det med min mamma. Hur som helst så kom detta ikapp mig senare, jag tryckte ju undan allt så mycket jag kunde för jag skämdes så men det kom ikapp… Det känns som han alltid tittar på mig, jag känner mig förföljd, är rädd och stressad, alltid orolig, har mardrömmar, ser syner, hör röster och alla flachbacks som hela tiden dyker upp när som helst, för mig kan det vara en doft, ett objekt, en färg eller en person som liknar eller pratar som han, det får mig att aldrig kunna känna mig lugn, jag är alltid på helspänn, därför kan jag sätta mig in i hur du har det just nu, jag vet inte hur gammal du är och hur länge sedan du utsattes för allt detta hemska men jag kommer inte fråga, det är inget du behöver berätta. Men detta undvikande beteendet är inget konstigt, jag förstår att du inte vill se dessa personerna, du vill inte påminnas om allt de utsatte dig för, man tar andra vägar och vill undvika de situationerna så mycket som möjligt. Mobbningen jag var med har jag kunnat bearbeta mycket mer än övergreppet, innan ville jag inte se personerna, jag trodde de skulle slå mig om de fick syn på mig, jag var livrädd för dom men jag har lyckats visa dom att jag är starkare, jag kan se dom i ögonen, jag kan sträcka på mig och våga svara, dom kollar ner, skäms, för dom vet vad dom utsatte mig för, dom vill bara inte erkänna det, den saken har jag kommit mycket längre med, men detta övergreppet eller denna personen som gjort detta dränker mig, jag kämpar efter luft, även om jag vet att han aldrig kommer våga göra något mot mig igen så spelar min hjärna upp det gång på gång, och man kan inte styra det, man lever i det dygnet runt. Jag har inte kommit över det, jag mår så fruktansvärt dåligt över detta och varje dag är en stor kamp mot att  överleva. Som jag skrev innan så ska jag börja en traumabehandling och jag är så jä*la rädd, jag vet hur det kommer gå till och det blir bara jobbigare och jobbigare för varje dag som går, nu är det 2 veckor kvar innan och jag har aldrig mått sämre, jag kan inte sova, fokusera eller knappt fungera på grund av hur rädd och nervös jag är. Jag vet att allt kommer vara värt det men just nu känns det inte så, inte alls. Men jag tror att om jag kan kämpa mig igenom denna extremt tuffa period så kommer jag nog också få må bra till slut, precis som du också ska!

Men jag såg att du skrivit att du hade påbörjat en behandling men behövt avbryta den, har du någon kontakt med psykiatrin? Dom kanske kan hjälpa dig? Jag förstår att du tycker det är jätte jobbigt att ringa det samtalet, jag ville själv inte göra det men är glad att jag tog hjälpen, jag hade inte levt idag om jag inte tagit hjälpen från dom, dom kanske kan hjälpa dig? Det är alltid värt ett försök.

Kämpa, jag tror på dig! Vi hörs❤️