Kris behöver seriös hjälp

Denna texten kommer bli lång.

Jag behöver seriös hjälp, jag har så många problemområden men känner verkligen att det inte finns någon jag kan vända mig till, jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Jag har borderline sen många år tillbaka, jag har provat extremt många mediciner och gått igenom psykolog efter psykolog, terapier, har varit en stammis för polisen när de gäller suicidal beteende och blivit inlagd på psykiatrin fler gånger än jag kommer ihåg. Det lugnade ner sig lite när jag träffade min pojkvän för två år sen, men väldigt mycket har hänt sen dess, jag tog så många dåliga beslut som jag nu lider av.

När jag träffade min sambo så va jag uppe bland molnen, extremt nyförälskad och jag kände inte så mycket av min diagnos. Men jag kände dock en liten rädsla över att jag inte var tillräcklig för att jag hade min sjukdom och för att jag inte va någon skönhet då jag alltid varit överviktig. För att kompensera för detta negativa så försökte jag bli världens bästa flickvän genom att göra allt i hushållet, städa, tvätta, servera alla hans måltider m.m ja precis som de låter, jag blev lite som en hemmafru redan i första dejtingstadiet. Dock måste jag tillägga att jag var sjukskriven under denna period så jag orkade göra detta för honom. Men efter ett tag började jag arbetsträna, jag hade en jobbcoach som hittade ett lagerjobb till mig. Planen var att jag skulle börja försiktigt, se hur mycket jag orkade. Jag hade varit sjukskriven över lång tid innan detta, så risken att falla tillbaka va stor om jag inte respekterade mina begränsningar. Men försäkringskassan hade väl inte riktigt samma förståelse. Dom sa att jag var tvungen att ha en anställning inom en period på ca 5 månader. Det låter kanske mycket, men jag blev precis låst som praktikant på detta lagret i 4 månader. Så om dom inte ville anställa mig efter den tiden så hade jag inte lång tid att hitta något annat. Så jag gjorde motsatsen än va planen va. Jag gick till detta lagret med målet att jag skulle bli anställd, vilket innebär att jag gjorde allt jag kunde för att vara så bra som möjligt. Jag skulle göra alla mina uppgifter korrekt, med bra tempo, jag skulle vara personen som alltid kom med en hjälpande hand och jag skulle se lösningar när andra fastnande vid problem.

För att spola fram lite, jag lyckades med detta. Jag gjorde precis allt, och utan tvekan ville dom ha kvar mig. Så jag blev anställd. Men, men…..jag är sjuk, jag har borderline, jag är inte en durasellkanin. Jag går sönder mentalt, jag kraschar och har varit sjukskriven i omgångar pågrund av att jag pressar mig såhär hårt. Detta idealet som jag visade är inte hållbart i längden. Jag kan inte jobba så och vara människa när jag kommer hem. Och va är de då jag kommer hem till? Ett annat kaus som jag har skapat, min sambo blev van vid att bli serverad och inte behövde hjälpa till med hushållet. Jag tar på mig skulden för det, till 100%, jag har förklarat för honom att jag gjorde fel och att jag behöver hjälp. Han har hjälpt till mer men inte tillräckligt. Mitt destruktiva beteende kom tillbaka. Jag överdoserar mina lugnande ibland, inte mycket men tar 1 mer än jag ska, och till natten så blandar jag dom med insomningsmedicinen. Ibland till eller ifrån jobbet så får jag någon form av tvångstanke att jag måste agera suicidalt. Så jag går på tågspår eller i spårområdet där de är förbjudet. Har tyvärr påverkat att tågen blivit försenade ett par gånger pågrund av detta. Har hört att dom sagt i högtalarna att dom kör saktare pågrund av att någon går i området. Än så länge har jag inte blivit tagen vilket är bra. För jag tror inte sjukhus kan hjälpa mig just nu.

Jag har berättat hela mitt beteende för min psykolog, hon vet varje detalj. Hon har bara get rådet att söka akut om jag känner att jag blir sämre. Men jag klarar inte av att söka akut, det har jag förklarat. Igår tror jag att jag tog för mycke medicin, fick lite samma symtom som jag fick en annan gång.

Jag vet inte hur jag ska berätta om mitt beteende för någon. Min sambo vet och ser att jag mår dåligt, men han har väldigt svårt att förstå min diagnos. Varför jag får vissa känslor, så jag vågar inte berätta om mina suicidala beteenden. Jag är rädd för att mitt jobb inte längre fungerar. Jag märker att jag tappar kontrollen mer ofta. Jag sjukanmäller mig oftare och tätate. Vet inte vad jag ska säga längre, känns som man ljuger när man säger att man är sjuk. Men psykiskt sjuk borde också vara lika jämförbart. Jag va hemma igår fredag. Är rädd för att jag kommer gå på spåren på måndag igen. Jag är fast i en ond cirkel. Ingen kan hjälpa mig ur.

Det är så dumt att överhuvudtaget göra ett inlägg, när jag inte har något att komma med. Vill mest egentligen bara säga att jag känner med dig, mycket, efter att ha läst din text.

Du har ju börjat berätta här – det kan ju vara en bra början så att du ser utifrån vad du vill säga. Det kanske hjälper dig att få struktur på allt som finns i ditt huvud och det kanske gör att du då kan läsa dig till det som är allra viktigast att börja med. Du skriver bra – så börja här. Dessutom finns det ju många här som har liknade erfarenheter som kan ge dig support och tips.

Men ditt “långa inlägg” är i mitt tycke en bra början.

Jag läser allt – jag ser fram emot nästa rapport från dig

Anonym skrev:

Det är så dumt att överhuvudtaget göra ett inlägg, när jag inte har något att komma med. Vill mest egentligen bara säga att jag känner med dig, mycket, efter att ha läst din text.

Nej jag tycker inte att det är dumt – snarare beundransvärt för det visar att du engagerar dig och det kan starta fina samtal.

Anonym skrev:

Det är så dumt att överhuvudtaget göra ett inlägg, när jag inte har något att komma med. Vill mest egentligen bara säga att jag känner med dig, mycket, efter att ha läst din text.

Det va verkligen inte dumt. De va väldigt fint, trodde inte äns någon skulle orka läsa igenom detta. Tack snälla för ditt inlägg. Kram

Anonym skrev:

Du har ju börjat berätta här – det kan ju vara en bra början så att du ser utifrån vad du vill säga. Det kanske hjälper dig att få struktur på allt som finns i ditt huvud och det kanske gör att du då kan läsa dig till det som är allra viktigast att börja med. Du skriver bra – så börja här. Dessutom finns det ju många här som har liknade erfarenheter som kan ge dig support och tips. Men ditt ”långa inlägg” är i mitt tycke en bra början. Jag läser allt – jag ser fram emot nästa rapport från dig

Tack så mycket, har lite svårt just nu att se hur det hjälper att skriva. Men du har säkert en poäng. Jag får ge det lite tid. Tack för att du gav mig din tid och att du orkade läsa och svara.

Anonym skrev:

Det va verkligen inte dumt. De va väldigt fint, trodde inte äns någon skulle orka läsa igenom detta. Tack snälla för ditt inlägg. Kram

Tack så mycket! Och, kram tillbaka.

Sitter på bussen på väg till jobbet. Känns som en lite bättre dag idag. Just nu, men är oroad över hur det kommer gå på jobbet. Måste försöka ta många pauser så att jag inte utlöser någon panikattack. Känner för att ta hand om och vårda mig själv och mitt förhållande denna veckan. Försöka sortera bort allt som skadar oss. Jag såg i morse hur mycket han bryr sig och oroar sig om mig. Det var nyttigt för mig att bli påmind om det. Glömmer lätt av att andra bryr sig eftersom jag själv har svårt att se mitt egna värde. Men jag ska jobba på det.

Vad skönt att din kille bryr sig om dig. Jag har ingen annan än min kille som jag kan prata med. Jag går till en diakon men det är inte så ofta ,så jag hinner inte säga allt till henne eller uppdatera vad som hänt..  Kan inte leva ensam har mått jättedåligt när jag gjort det. Min kille mår för dåligt för att vara ett stöd för mig. Jobbigt med panikattackerna…jag hade det ofta för c:a en månad sedan det var riktigt otäckt Det var fysiska orsaker, något i min kropp som inte fungerade som det skulle och det kändes dygnet runt och jag var så rädd. Fick panikattacker för att obehaget aldrig tog slut. Höll i sig i nästan en månad. Nu är det bättre och då har paniken slutat komma. Men jag får känningar av panik när jag är på tåget och ska ta mig någonstans. Så länge jag inte gör det brukar jag klara mig från attackerna. Men man måste ju ta sig ut..

Anonym skrev:

Vad skönt att din kille bryr sig om dig. Jag har ingen annan än min kille som jag kan prata med. Jag går till en diakon men det är inte så ofta ,så jag hinner inte säga allt till henne eller uppdatera vad som hänt.. Kan inte leva ensam har mått jättedåligt när jag gjort det. Min kille mår för dåligt för att vara ett stöd för mig. Jobbigt med panikattackerna…jag hade det ofta för c:a en månad sedan det var riktigt otäckt Det var fysiska orsaker, något i min kropp som inte fungerade som det skulle och det kändes dygnet runt och jag var så rädd. Fick panikattacker för att obehaget aldrig tog slut. Höll i sig i nästan en månad. Nu är det bättre och då har paniken slutat komma. Men jag får känningar av panik när jag är på tåget och ska ta mig någonstans. Så länge jag inte gör det brukar jag klara mig från attackerna. Men man måste ju ta sig ut..

Tack för ditt svar, min sambo mår också mycke dåligt ofta, de är inte alltid vid kan bära varandra eller prata om saker, men vi brukar alltid kramas och hålla om varandra.

Jag har jobbat snart i två timmar och känner tyvärr att något är fel, är nära till gråt hela tiden och känner att jag har svårt att styra mig själv. Dom dömande tankarna går på högvarv

Anonym skrev:

Jag har jobbat snart i två timmar och känner tyvärr att något är fel, är nära till gråt hela tiden och känner att jag har svårt att styra mig själv. Dom dömande tankarna går på högvarv

Försök att tänka tillbaka på imorse, när du såg hur mycket din kille brydde sig om dig.