GAD – en ständig kamp

Första gången jag postar här. Jag tänkte jag skulle försöka dela med mig lite av hur jag upplever livet, min ångest och allt sånt där.

Jag har sedan ung ålder haft problem med ångest och dess former – panikkänslor, panikattacker, katastroftankar, tvångstankar och så vidare. När jag var 19 fick jag mina första antidep utskrivna, och livet tycktes vända något. Magen slutade “kännas” och jag kände att jag äntligen kunde slappna av. Jag minns så väl den natten när jag kunde somna utan ångest, jag kunde inte hålla tillbaka tårarna. Detta var dock inget som höll långvarigt. Medicinerna hjälpte såklart, men ångesten gjorde sig påmind. Och som ni säkert vet är det extremt utmattande när hjärnan ständigt går i högvarv 24/7 – 365 dagar om året. Så man var konstant trött, utmattad och lättretlig.

Snabbspola fram några år och min “krasch” kom. Detta var i samband med att jag skulle byta jobb. Jag hade dagarna innan börjat känna mig yr när jag var på gymmet, svårt att koncentrera mig men slog bort det snabbt och tänkte att det berodde på nervositet och vanlig ångest. Dagen kom då jag skulle börja mitt nya jobb, och jag vet att jag i bilen dit hade svårt att kontrollera mina nackmuskler. Jag spände mig antagligen så mycket att dom krampade. Väl där tänkte jag att ångesten skulle släppa, när man övertalat hjärnan att “de här var väl inte så farligt”? Även fast man själv vet det, men man kan inte kontrollera sina känslor.. Dock så avtog det inte, utan blev värre. Så fort jag kollade någon i ögonen så skakade nacken, jag ville bara fly och pulsen gick i 180. Jag fick gå hem och vart hemma resten av veckan. Tilläggas bör att jag har en enorm press på mig själv att prestera, så att va hemma första veckan från det nya jobbet var madröm. Jag kände mig totalt misslyckad, panikattacker följde tätt och jag trodde att livet var över. Jag tog mig tillbaka till jobbet veckan efter, och det gick. Jag mådde skit, men det gick. Följande veckor var jobbet det enda jag klarade av energimässigt. Jag vågade inte längre gå in på mataffärer eller vistas i stora folksamligar. Panikattackerna gjorde sig ständigt påminda, och det ville jag undvika i högsta grad.

Snabbspola några år till, tills idag. Jag är 27 år gammal. Kvar på samma jobb, som jag gillar. Jag tog tag i mitt mående på riktigt för ca 1,5 år sen och tog mig till vårdcentralen för att få hjälp. Det gav inte mycket, “för frisk för att betraktas som sjuk” kan man väl säga att de sa. Dock sa de att jag hade GAD. Jag sökte vidare privat, och har nu till sist hamnat hos en underbar KBT-terapeut, som även konstaterat att jag har en underliggande depression.

Dock känner jag att oavsett vad jag gör, så ersätts tidigare ångest med något annat. Här kommer ett exempel – Jag hade länge katasroftankar att jag skulle köra på någon när jag körde bil, vilket skulle leda till att jag hamnade i fängelse och mitt liv då var över. Detta lyckades jag arbeta bort, men så fort de försvann så kom andra tankar om katastrofer. Nu idag har jag inte så mycket katastroftankar, men har en jobbig “känsla” i kroppen som dykt upp. Och då jag vill kontrollera mitt mående, så gör detta mig otroligt nere då jag känner att jag kämpar fan visst, men oavsett vad man gör så blir de fan inte bättre.

Jag är trött på att det känns som ett lotteri varje dag man vaknar upp. Kommer jag må bra? Eller kommer det bli en jobbig dag? Jag har liksom ingen chans att påverka det känns de som. Dock kommer såklart små solstrålar igenom ibland, och man känner hoppet. Det ger mig i alla fall energin att kämpa på.

Denna text vart nog otroligt hoppig, luddig och oklar. Men de i sig förklarar väl lite hur jag mår tänker jag.

Och sist vill jag skicka styrkekramar till alla som kämpar, ni är inte ensamma.

Hej och välkommen till forumet:) känner igen mig i så mycket du beskriver. Är ganska skönt att man inte är ensam fast man inte vill att någon ska må dåligt.

Kram

Hej Yellow Fuvafy,

Känner också igen mig. Just att anses för frisk av sjukvården, men å andra sidan få diagnosen GAD hände mig med för några år sedan. Plus depression i botten då. Jag har fått tipset av en kompis att testa EMDR för att få bukt med den här ivriga ångesten som är en ständig följetång. Kanske är något för dig också?

Om det är en depression “man” har i grund och botten och kanske då haft det sedan ung ålder måste det ju vara något djupt som ligger och skaver. Eller? Jag tänker högt nu bara. Verkar ju skumt att det aldrig helt släpper taget om en.

Ett tips är att gå in på emdr.se och maila en privatiserande terapeut där. Det har precis jag gjort och ska dit i augusti för ett första möte och kolla av vad “prognosen” blir. Hur många möten som krävs. 900 kr kostar det tydligen per gång hos den jag fick kontakt med. Men tycker jag det kan vara värt.

Hoppas du också hittar sätt att hitta framåt <3

[Indigo Didady]

Tack för denna tråden. Hjälper mycket att läsa era erfarenheter.

Jag har kämpat med ångest åtminstone sen jag var 6 år, men fick diagnosen GAD först i våras. Jag är 37 år. Det har hjälpt mkt att nu kunna förstå sig själv.

Känner igen mig så väl i att ångesten hittar nåt nytt att klamra sig fast vid. Den är som en parasit som byter värd om den inte får näring i något. Så man kan jobba igenom en sak som är jobbig, känna att det lättar lite och efter en eller två dagar så är det nåt annat som ångesten har hittat. Värst för mig är det när jag ska sova, då letar ångesten efter nåt jag gjort fel eller ska oroa mig för. Till slut hittar den något som förstoras upp till katastrofala proportioner och jag får panikkänslor. Därför somnar jag alltid med en podd i öronen numera, för att ge tankarna en väg att hålla sig till, så de inte skenar iväg med sina egna påhitt.

Detta låter kanske töntigt men jag såg filmen Venom och tänkte, “Sån där är min ångest”. En svart sörja som hela tiden söker upp nåt att fästa sig vid. Och när den gör det så skadar den mig själv och andra.

[Green Qabito]

Hey alla

Är helt ny här men tänk att det inte bara var jag. Jag som kände såhär. Under dom sista veckorna har jag tänkt mycket på att avsluta mitt liv, men jag vill leva. Kanske denna tråd kan vara en lösning eller i alla fall inte bara tro att jag är den ända som är såhär och inte håller på att bli galen. Jag har känt så här sen jag såg dagens ljus, prövat hur 20-tals mediciner om inte mer.

Inget har dock gjort mig bra, jag började ta medicin i 14-års åldern och är nu 37.

Allt som jag läst här stämmer in på mig, lider även av sömn paralys då och då. Skall träffa läkaren på fredag och har varit utan medicin i ca en och halv månad. Har inte gått ut, vågar inte vet inte om många har också har social fobi eller torg skräck som det hette.

Är Lyrica bra? Jag måste ha något förslag till doktorn när jag skall dit. Eller är det någon som prövat ikrtovil?

 

Och när jag såg vet om venom, jag håller med.

Är det många som är födda på 80-talet här?

/// S