Fel diagnostiserad ? Känner igen mig mer i bipolär sjukdom

[Purple Jydaco]

Hej , jag är en 27 år gammal kille , jag har större delen av livet haft problem med depressioner och med att vara manisk , jag har blivit riktigt manisk 2 gånger i mitt liv . Hypomani känner jag igen mig i mycket , det har jag enligt mig haft många gånger . Depressioner har jag haft många också . Jag fick en psykos 2016 första gången efter en veckas alkohol och drogintag , jag tror det var drogerna som orsakade psykosen , har testat mycket droger i mitt liv men slutat nu efter min andra psykos , min andra psykos fick jag 2019 då jag va i en skit situation i livet , jag hade precis flyttat hemifrån och höll på bli av med jobbet vilket skulle leda till att jag skulle behöva flytta hem igen där jag mådde skit . Så jag sov nog 10 timmar som max den veckan det var som värst , stressen och livssituationen är enligt mig vad som orsakade min andra psykos och så tog jag lite droger nån vecka innan också , dumt jag vet. Efter min andra psykos så gjorde vi en utredning, under utredningen så var jag väldigt fåordig , svarade bara med ja nej på frågorna , förklarade inte hur det vart för mig utan höll bara med på det mesta , läkaren trodde då jag hade bipolär sjukdom typ 1 , men efter att jag sa att jag känt mig lite övervakad så börja hon kolla in på om jag hade SchizoAffektivsyndrom istället , under hela utredningen ville jag bara därifrån och tog det inte seriöst , jag brydde mig inte . Sen så fick jag diagnosen SchizoAffektivsyndrom , jag har inte brytt mig om att kolla upp vad det ens innebär förrän nu i slutet av förra året , jag har läst många artiklar angående vad det är och det som får mig att tro att jag fått fel diagnos är jag känner igen mig själv mer i bipolär, och att dem säger att man har återkommande hallucinationer och vanföreställning när man har SchizoAffektivsyndrom , vilket jag inte haft , utan mitt problem har mest varit det att jag antingen blivit riktigt låg eller riktigt hög , deprimerad eller manisk . Så nu när jag läst på om båda diagnoserna är jag rätt övertygad att jag har bipolär sjukdom och inte SchizoAffektivsyndrom , jag ska snacka med min mottagning om detta om vi kan göra om utredningen, finns det någon som fått fel diagnos här ? Går det ens att göra om det ? Känns verkligen att det är fel och jag kan inte släppa det . Blev en lång text nu , tack till er som orkade läsa , hoppas det finns någon där ute som gått igenom samma som mig

[Yellow Guvesu]

Purple Jydaco skrev:

Hej , jag är en 27 år gammal kille , jag har större delen av livet haft problem med depressioner och med att vara manisk , jag har blivit riktigt manisk 2 gånger i mitt liv . Hypomani känner jag igen mig i mycket , det har jag enligt mig haft många gånger . Depressioner har jag haft många också . Jag fick en psykos 2016 första gången efter en veckas alkohol och drogintag , jag tror det var drogerna som orsakade psykosen , har testat mycket droger i mitt liv men slutat nu efter min andra psykos , min andra psykos fick jag 2019 då jag va i en skit situation i livet , jag hade precis flyttat hemifrån och höll på bli av med jobbet vilket skulle leda till att jag skulle behöva flytta hem igen där jag mådde skit . Så jag sov nog 10 timmar som max den veckan det var som värst , stressen och livssituationen är enligt mig vad som orsakade min andra psykos och så tog jag lite droger nån vecka innan också , dumt jag vet. Efter min andra psykos så gjorde vi en utredning, under utredningen så var jag väldigt fåordig , svarade bara med ja nej på frågorna , förklarade inte hur det vart för mig utan höll bara med på det mesta , läkaren trodde då jag hade bipolär sjukdom typ 1 , men efter att jag sa att jag känt mig lite övervakad så börja hon kolla in på om jag hade SchizoAffektivsyndrom istället , under hela utredningen ville jag bara därifrån och tog det inte seriöst , jag brydde mig inte . Sen så fick jag diagnosen SchizoAffektivsyndrom , jag har inte brytt mig om att kolla upp vad det ens innebär förrän nu i slutet av förra året , jag har läst många artiklar angående vad det är och det som får mig att tro att jag fått fel diagnos är jag känner igen mig själv mer i bipolär, och att dem säger att man har återkommande hallucinationer och vanföreställning när man har SchizoAffektivsyndrom , vilket jag inte haft , utan mitt problem har mest varit det att jag antingen blivit riktigt låg eller riktigt hög , deprimerad eller manisk . Så nu när jag läst på om båda diagnoserna är jag rätt övertygad att jag har bipolär sjukdom och inte SchizoAffektivsyndrom , jag ska snacka med min mottagning om detta om vi kan göra om utredningen, finns det någon som fått fel diagnos här ? Går det ens att göra om det ? Känns verkligen att det är fel och jag kan inte släppa det . Blev en lång text nu , tack till er som orkade läsa , hoppas det finns någon där ute som gått igenom samma som mig

 

hej jag är en kvinna på 34 år. Jag har bipolär typ 2 eller ja det är de jag är diagnoserad med sen 2019. Men för mig är det tvärt om, jag tror mer på att jag har någon form av schizofreni eller ja. Det där är svårt att veta faktiskt. För kan ha maniska skov där jag framförallt har minskat sömnbehov vilket jag har just nu och det har pågått ett tag nu. Psykiatrin vet inget då jag inte kan söka hjälp idag. Jag blir oftare nedstämd och hamnar i depression och med de kommer röster och Hallucinationer, vilket jag har just nu då jag mått väldigt dåligt i 4-5 månader. Familjen vet inget då jag inte visar det och håller det inne så det är troligtvis därför det eskalerat nu. Har två flickor 9 och 6 år min man har knepiga jobb tider så det är väldigt svårt för mig att söka hjälp så därför får jag kämpa på egen hand. Psykiatrin vet om mina röster och Hallucinationer i utredningen var jag  ganska tydlig med det och varje gång jag åker in eller pratar med dom berättar jag om det. Känsla av att bli förföljd kan komma ibland. Att de får mig till att vara bipolär förstår jag inte. Går dessutom med ångest dagligen och har gjort sen jag var 4 år ändå har jag inte fått diagnosen Gad får medicin för min ångest så varför har de inte satt den diagnosen? kan ju vara bra att ha på papper eller ja i journalen.

Själv tar jag inga droger och har aldrig gjort. Alkohol drack jag när jag var 18-22 där omkring så inte druckit på flera år. Testat någon klunk cider någon gång men det går inte min ångest förstärks och börjar bara må ännu sämre så det håller jag mig ifrån. Jag snusar eller röker inte ens. Så jag håller mig borta från allt.

Att jag inte kan söka hjälp tär på mig.

Ändå lever jag med psykisk ohälsa sen typ hela livet. Varför 😫 har liksom fått nog nu, livet med barn och psykisk ohälsa är sjukt svårt. Redan skrivit massor och detta hjälper knappast dig ber om ursäkt för det. Kan lägga till lite som jag skrev för två dagar sen i en privat stöd grupp men du behöver inte läsa om du inte orkar just nu 😊

 

Ja vad ska man säga. Pratat med en vård personal som jobbar på psykiatrin. Vi fick bra kontakt och klicka när jag låg inne 2019 typ hela året var utskriven korta stunder hade permis ibland. Men vi har iaf kontakt ibland och har pratat idag(2dagar sen) och hon vill att jag ringer psykiatrin imorgon lördag och berättar hur jag mår då hon misstänker att jag är i ett maniskt skov.

Problemet är bara att det enda symtom jag har är att jag haft minskat sömnbehov vilket jag haft länge nu.

I övrigt har jag mer depressiva symtom vilket jag haft nu i säkert ja 4-5 månader minst kan vara längre. Har mycket ångest men det har jag dagligen mer eller mindre så det känns som de spelar ingen roll.

Känner att mycket är värdelöst. Känner skuld över att mitt humör är sjukt dåligt har irritation och blir arg för småsaker och detta går ut över barnen och Johan min man. Jätte jobbigt och börjar gå ut över svärföräldrarna också.

Detta beror främst på att jag håller mitt dåliga mående för mig själv. Vill inte visa barnen hur dåligt jag mår. Dom skulle på riktigt må dåligt och bli rädd om de såg hur jag verkligen mår inte direkt bra när jag är ensam med dom när Johan jobbar.

Iom att jag håller det för mig själv påverkar det till slut mitt humör och nu efter 4-5 månader kanske mer så börjar jag explodera inombords. Kan inte vara lugn längre i familjens sällskap mer än korta stunder. Men försöker verkligen bita ihop. Men går dåligt.

Börjar känna att livet är värdelöst att leva, att jag inte orkar leva längre. Alla skulle bara få det bättre om jag försvann. Åtminstone få lugn och ro från mitt humör.

L och E är det bästa jag har i livet. Vill finnas för dom men just nu känns det som jag vill gå andra hållet.

Jag har behövt söka hjälp länge, men nu börjar det verkligen bli ohållbart.

Kan inte söka hjälp, därför försöker jag kämpa och bara hålla undan det för familjen. Men nu går mitt humör ut över dom pga allt och det är verkligen jätte jobbigt.

Varför kan jag då inte söka hjälp undrar ni säkert.

Jo för att Johan jobbar bara 80% just nu, han har inte fått någon heltid ännu. Hans tider är inte dom bästa ibland börjar han 06:00 och då måste jag kunna ta barnen till skolan. Detta gör att jag inte söker hjälp hur akut det än är.

Jag har skrivit ett jätte långt mejl till Johan som jag troligen kommer skicka imorgon(ikväll) då jag inte kan prata om det.

Detta brukar jag inte berätta för folk med risk för att folk skulle ta avstånd och tro att jag är galen vilket jag kanske är. Men just nu orkar jag inte hålla saker inne.

Men jag har stora problem med att jag hör röster och ser saker som inte finns på riktigt.

Just nu ligger verkligen rösterna i fokus dom kom tillbaka för kanske 2 veckor sen.

Detta beror på att jag gått med depressionen själv för länge utan att jag kan ta hjälp och fara till psykiatrin. Mått dåligt och haft psykisk ohälsa sen 4 års ålder så jag känner igen tecken när det börjar gå ut för.

Rösterna är väldigt på nu väldigt negativa och uppmanande till saker.

En kan jag ignorera till viss del. Men är väl en tids fråga innan de inte går.

Att jag ser och hör saker får mig att fundera på om jag verkligen är bipolär eller om jag kan ha någon till diagnos som gör detta som jag borde utredas för?

Vet inte om någon här har erfarenhet. Men behövde bara berätta för någon. Ber om ursäkt för detta långa meddelande men tack till dig som orkat läsa det. psykiatrin skulle anse att jag behöver läggas in, vilket jag är 99% säker på att de vill därför kan jag inte söka hjälp. Men något jag kan är att skriva och berätta hur jag mår.

Hoppas ni mår bra iaf. ❤️

det skrev jag för två dagar sen. Du är inte ensam att bli fel diagnoserad och hoppas att du kan få en ny utredning och att dom då kan sätta rätt diagnos så du får rätt mediciner som kan hjälpa dig.