I lördags kände jag de första förkylningssymtomen och i måndags kväll bröt förkylningen ut ordentligt. Sedan dess har jag haft mer eller mindre konstant ångest. Det kanske låter fånigt att få ångest p.g.a. en förkylning, men för mig brukar förkylningar innebära stora konsekvenser för mitt psykiska mående.
Ända sedan jag var liten har jag, vid just förkylningar, fått hemska overklighetskänslor. Det känns som om jag befinner mig utanför världen, som om jag inte är på t.ex. bussen eller biblioteket, utan bara drömmer att jag är där. Denna känsla förvärras om jag drabbas av lock för öronen. Jag lyssnar aldrig på musik i kollektivtrafiken eller när jag promenerar, eftersom jag då känner mig avskärmad från omvärlden, vilket ger mig extrem ångest. Lock för öronen ger upphov till samma känsla och samma extrema ångest.
När jag får sådan kraftig ångest kan jag även uppleva att jag befinner mig utanför min kropp. Jag kan få så stark ångest att jag inte längre känner min kropp rent fysiskt. Jag kan också få en känsla av att lämna kroppen, vilket är så otäckt att jag inte ens önskar min värsta fiende den upplevelsen. I morse, när jag borstade tänderna, upplevde jag att jag drogs ut ur min kropp, nerifrån och upp. Handfatet kändes längre och längre ner i förhållande till mig. Den här ångesten får jag i stort sett bara när jag är förkyld, eftersom den typen av infektion har en tendens att slå ut hela mitt psyke.
De dagar förkylningen är som värst måste jag stanna inomhus, vilket efter ett par dagar leder till att jag i stället känner att ANDRA människor är overkliga och att JAG är den enda – och DET enda – som existerar i den här världen. Jag behöver visserligen mycket ensamtid även när jag är frisk, men det är jätteviktigt att det blir en balans mellan ensamtid och social tid. Att vara ensam inomhus flera dagar i rad får jag panik av. Bokstavligen.
Jag oroar mig även för att förkylningen har lett till något allvarligare, som t.ex. lunginflammation, hjärtmuskelinflammation eller hjärnhinneindlammation. Jag kan inte sluta känna efter i kroppen.
Efter 3,5 dagar inomhus pallade jag inte längre. Paniken bara steg och steg och jag var tvungen att bryta isoleringen. Nu är jag på väg till biblioteket för att lämna en bok, och om två timmar ska jag träffa min samtalskontakt. Jag hoppas att det kommer att kännas lite bättre sedan. Jag är fortfarande förkyld (även om det börjar gå åt rätt håll) men hoppas att åtminstone trycket över bröstet ska lätta. Jag brukar få sådant tryck när jag har extrem ångest, men är ändå rädd att det beror på något farligt.
Usch, jag mår så dåligt! Jag sitter på tunnelbanan och allt känns bara så overkligt…