Hem > Forum > Psykiska diagnoser & tillstånd > EIPS och Övergivenhetskänsla

EIPS och Övergivenhetskänsla

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Känner mig helt övergiven och ensam. Mår psykiskt dåligt. Den kontakt jag haft med psyk verkar de vilja fasa ut. De ställer in och bokar om mina besök. Som om det skulle vara en hjälp. Jag känner mig bara mer fel. Funderar på att dämpa ångesten med att självskada. Jag har sagt det men jag tror inte att de bryr sig längre. Antagligen tycker de att jag har ett sammanhang, att jag har folk runt mig. Men det finns ingen jag har öppnat mig för så mycket som jag har gjort på psyk. Ingen vet om hur det känns att veta att allt ont i världen beror på mig, att det är mitt fel. Jag vet att det inte är så och ändå känns det så. Känner bara för att dö och få vila ifrån allt. Kan man ha dödslängtan och dödsångest på samma gång?

    Hej jag har det rätt tungt i emellanåt och jag förstår dig, men jag betvivlar att det kommer att bli mycket bättre om du dör… Jag har funderat på detta under flera flera år och i slutändan så inser jag att det antagligen inte blir bättre om man skulle vara död… Det är bättre att försöka ändra det man tycker är fel och försöka leva med att man mår dåligt ibland… Jag tror iaf att livet är tillför att man ska ha kul och att man ska utvecklas men ingen har sagt att det ska vara enkelt…

    Trådstartaren

    Hej!  Du har förmodligen rätt men det är när det är som mörkast det är svårt att hitta motivationen. Det känns som att ångesten är det enda som är verkligt. Att jag är helt ensam att känna så här. Har skuldkänslor för att jag mår dåligt och inte kan använda mig av de färdigheter jag borde ha lärt mig använda. Att jag bara söker uppmärksamhet fast jag vet att det inte är så. Är rädd att de tror det. Orkar liksom inte bli bättre för jag vet inte om jag tror på livet. Jag skulle vilja hitta livsglädjen, hitta det som betyder något på riktigt…

    Vad är eips?  Jag tror alla som inte har en partner känner ångest, vi är ju flockdjur!

    när jag var ensam, då höll jag på att dö av depression , det är nog inget normalt att vara ensam för oss människor …

    Jag har levt ensam i hela mitt livet typ så jag kan ju hålla med om att det gör en ledsen men samtidigt så har jag ju många vänner o många som bryr sig om mig o så. Ska inte klaga egentligen. Men man måste kämpa nästan jämnt det har livet lärt mig. Det går lätt i perioder i livet och det går väldigt tungt ibland med… Jag tycker att det gör att man utvecklas som människa osv. Kan citera Rocky Balboa: Its not about how hard you can hit, its about how many hits you can take.

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.