Dödsångest

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Så otroligt jobbigt att konstant gå med en känsla av oro och ångest att något är fel.
    Har under flera månaders tid mått dåligt både fysiskt och psykiskt. Efter en stressig vår/sommar där jag tagit på mig för mycket kraschade jag totalt. Dessutom var jag med om dödsfall och jag gick in i depression. Har mått rätt kasst sedan dess och fått flera olika symptom som ”klump i halsen”, bröstbränna, ont i magen, tungt att andas, hjärtklappning, konstant huvudvärk etc. Och dessa konstanta trötthet som aldrig försvinner. På läkarbesöken har proverna sett bra ut och jag har fått göra ultraljuds undersökning på halsen för att se om det fanns någon inuti, vilket det inte fanns. Dock har jag svullna lymfkörtlar i hals och bakom örat som jag är otroligt orolig för men enligt läkare ingen idé att kolla upp. Jag googlar mina symptom och får upp det värsta och då kommer dödsångesten. Känner att hela kroppens funktioner är ur balans och det skulle inte förvåna mig om jag har någon hemsk sjukdom. Tar lång tid att få saker uppkollade om man ens lyckas. Men orkar inte må som jag gör och fortsätta som vanligt för det hindrar mig i allt just nu. Att ligga i sängen är allt jag orkar just nu..

    Någon som känner lika? Eller som har varit med om att hela kroppen stänger ner pga av stress/depression? Känns som att det måste vara något mer fel än det då jag mår så pass dåligt fysiskt och konstant har ont någonstans.

    Avatar

    Hej! Känner igen det du skriver om. Förmodligen är du helt frisk fysiskt och de åkommor du känner är nog psykosomatiska. Kroppen skriker att något är fel men att forska i huruvida du är sjuk fysiskt på olika sätt är nog fel ände att börja i. Det kan lika gärna sitta själsligt. Tror att om du kunde få hjälp och lindring psykiskt så skulle det fysiska lösa sig till stor del. Min historia är att jag var rejält hypokondrisk under en period av mitt liv. Hade dödsångest och upplevde som du att det mesta var illa ställt kroppsligt. Var säker på och fixerad vid att jag hade olika allvarliga sjukdomar och hur mycket jag än fördjupade mig i info om dem kunde jag inte övertygas om att jag var frisk, tvärtom. Och blev jag övertygad så bytte jag bara sjukdom att oroa mig över. Jag hade även bacillskräck vilket var väldigt påfrestande. Det som gav mest sorg var att jag kände mig så misslyckad socialt och att jag inte kunde ge en rättvis bild av mig själv och en känsla att jag gick miste om så mycket där. Där dömde jag mig själv som hårdast.  Jag blev allvarligt sjuk i djup depression i slutänden, vilket var en lång och sorgesam process, och det tog år att komma tillbaka till ett vanligt liv. Det är viktigt att du försöker få hjälp med ditt psykiska tillstånd annars finns risken att det kan leda till en nedåtgående spiral och tillståndet kan förvärras. Jag känner igen det du skriver och vill råda dig att med hjälp utifrån försöka vända på det du bär på nu och på så sätt försöka hitta tillbaka till ett ok liv. Du är inte ensam om att ha det såhär även om det kan kännas väldigt ensamt när man mår som sämst. Det du beskriver liknar också utmattningsdepression tycker jag, vilket jag också led av. Precis som du så låg jag bara, i slutänden. Helt oförmögen att orka med något alls. Fysiskt minns jag bl.a att hjärtat bultade så jag trodde det skulle hoppa ur bröstkorgen. Oerhört tröttande och påfrestande särskilt när man skulle sova. Jag har inte mycket av dödsångest idag. Vi ska alla dö, det är oundvikligt, och när det sker så sker det. Jag är rätt ung fortfarande och lever ju än, trots att jag under många år varit säker på att jag lidit av det mesta i sjukdomsväg både fysiskt och psykiskt. Gick till läkare gång på gång etc.

    Att prata med någon som förstår och är där eller har varit där är den bästa lösningen tror jag om det inte blivit för djupt. Att prata med psykiatriker och psykolog är också en hjälp och en nödvändighet om det blivit för djupt och svårt. Då kan man vara sjuk psykiskt och det kan i vissa fal kräva medicinering och experthjälp för att bli frisk igen. Sen handlar det nog om personkemi också tror jag. Jag har pratat med ”vanliga människor” och upplevt en väldig lättnad och med läkare och psykologer som jag genast känt att jag inte vill öppna mig ett skvatt för. De har hummat förstrött t.ex. Det viktiga är kanske inte vad man pratar om ibland bara att man får en känsla av att vara förstådd och lyssnad på och accepterad för den man är :).

    Ett annat råd är att försöka släppa alla krav. Försök känna tacksamhet över det lilla du faktiskt mäktar med, och så kan man ta myrsteg därifrån uppåt igen. Världen går ju inte under för att man inte gör bra ifrån sig i skolan eller missar nån aktivitet eller visar sig sårbar inför någon, går hem från jobbet. Är man ärlig utåt så förstår de flesta. Jag sa helt enkelt som det var till folk när de frågade och det var läskigt men efteråt kunde jag känna viss stolthet över att ha stått upp för mig själv.

    Nu blev det ett ganska långt svar och hoppas du orkar läsa hela. Hoppas du får träffa nån att öppna dig för och anförtro dig åt och att det vänder, jag tror på dig iaf :).

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.