Dissociativ identitetsstörning (DID)

Hej, jag undrar hur jag ska prata med min psykolog om att jag med största sannolikhet har DID? Jag är livrädd för att inte bli trodd och alla i mitt system är inte positiva till att prata om det (eller ens att skriva här…).

Vad kallar ni era system? Jag kallar mina olika inre personer för funktioner just nu för de är så diffusa och jag vågar inte riktigt släppa fram dem medvetet.

 

Finns det ens någon här i forumet med DID? Jag känner mig så sjukt ensam.

Hej,

Vet att det har gått ett tag sedan du skrev men kanske hittar du det här ändå. Jag har under det senaste året utretts och diagnosticerats med DID. Det är en enorm utmaning men jag är glad för diagnosen för jag har varit länge i psykiatrin och “gått igenom” många diagnoser. Nu känns det äntligen rätt.

Jag tycker att du bara kan säga till din psykolog att du skulle vilja utredas för DID eftersom du har de här och de här symptomen. Det är nog bra om du kan göra en lista på dina symptom och visa. Använd “formell” terminologi för att visa att du har läst på och kom med konkreta exempel på varje symptom. Det kan hända att psykologen frågar om du har någon aning om vad som har orsakat dina symptom så du kanske bör vara beredd på att prata om din historia. Förhoppningsvis kan din psykolog känna av situationen och inte utsätta dig för press och eventuella triggers men man vet aldrig så det skadar inte att du är mentalt förberedd på frågan.

Min erfarenhet är att landstingets psykologer jobbar lite annorlunda än privata. Är din psykolog inom landstinget eller privatpraktiserande?

Hej! Jag har en fråga. Hur yttrar sig DID för er? Jag har samma men inte så uttalat.

Anonym skrev:

Hej! Jag har en fråga. Hur yttrar sig DID för er? Jag har samma men inte så uttalat.

Jag har täta och regelbundna (upp till flera gånger per dag) växlingar till en annan personlighet. Den andra personligheten pratar, rör sig och tänker väldigt annorlunda från hur “jag” gör. Under tiden som jag inte växlar eller är den andra känner jag ändå den andras närvaro i kroppen och i huvudet. Jag känner hur den andra mår, vad den tycker/vill och vad den behöver. Det är väldigt energikrävande att hela tiden lyssna på den inre kommunikationen, ha krafter som drar åt olika håll och vara tvungen att medla. Jag är i princip alltid helt slut orkesmässigt.

Ibland dissocierar jag utan att växla över helt till ett annat jag. Då blir jag alldeles blank och tom, förlorar kraften att tänka, röra mig, reagera, prata, äta. Jag sitter bara och hänger. Jag kan fortfarande se vad som finns runt omkring men jag förstår inte vad allt är och jag känner inte igen personer eller förstår vad de säger till mig. Oftast går det över när jag kommer till en lugn och trygg miljö.

DID innebär också att man har PTSD-symptom. Jag är till exempel väldigt stresskänslig och har mardrömmar/sover dåligt.

Så fint beskrivet. Jag lever ett normalt liv. Har alltid känt mig annorlunda,  har cptsd. Blev utsatt för mobbning och mitt liv rämnade, det blev tydligt då.  Men känns ändå som om den hemska utsattheten gav mig en chans att laga. Jag har hittat hem. Aldrig förstått varför jag känner mig så avskuren, så annorlunda ibland. Jag upplever att när jag är trygg så är jag varm, empatisk, når fram. Förstår äntligen mina känslor av att vara fel, inte duga, rädd för att bli granskad. Då blir jag dömande. Jag har ingen amnesi, men dissocierar lätt. Dagdrömmer, fantiserar.