Derealisation & förtryckta känslor?

Hejsan!

Jag har under så lång tid jag kan minnas upplevt det jag idag har lärt mig är derealisation. När jag var liten blev jag behandlad som en levande trofé av mina föräldrar och blev mobbad fram till 12 års ålder. Min narcissistiska mamma lät mig aldrig få träffa min arroganta men någorlunda mer insiktsfulla far. Jag blev berömd för prestationer och prestationer enbart, från båda hållen. Idag är jag fortfarande ungdom men sökte hjälp för mina problem för ett halvår sen, och terapin har nyligen öppnat dörrarna för de förtryckta känslor jag inte haft kunskap om. Det fick jag nämligen insikt om för 5 dagar sedan, vilket tog hårt på mig. Men jag har försökt att inte låta tanken genomsyra mitt allmäntillstånd så åter har jag förtryckt känslorna. För 2 dagar sedan fick jag migrän. Om det har med terapin och det upprörda mentala att göra tror jag inte, men det kan ju också utlösas av stress. Jag har inte haft migrän sedan 14 års ålder. Men det slog till värre än förut och jag fick tydlig dissociation innan, under & efter. En del av ”migrän med aura” då auran ger neurologiska effekter innan huvudvärken. Idag fick jag endast denna aura och knapp huvudvärk. Detta kan ju ha att göra med migrän och enbart.

Min förundran kringgår om migränen har med mental stress att göra, eller om det bara är slumpen. Dessutom har jag då lärt mig om dissociation och insett att det var just det som jag ofta känt genom min barndom & ungdom. Jag undrar om det finns någon koppling, eller om dissociationen är på grund av den mentala stressen eller hur det nu än kan vara. Jag förväntar mig såklart inte ett svar på detta? Eftersom det endast är jag som bär på svaren. Men jag undrar om någon annan har upplevt liknande, och om detta är något jag borde söka ytterligare hjälp för eftersom att jag ofta känner dissociation även utan migrän, och innan denna veckans migrän-med-aura-anfall.

Jag är mycket förvirrad och i skrivande stund upplever jag än derealisation och jag vet inte vad jag ska göra åt saken.

Det låter som att du är en stark, motståndskraftig person som trots allt verkar ha det mesta undertumnageln, så att säga. Det är alldeles utmärkt naturligt att ha förvirrade, något kaotiska känsloupplevelser i samband med tillväxt. Mitt råd är att göra ditt bästa för att hålla dig organiserad, förenkla saker och hitta en känsla av fotfäste. Du kommer lära dig orientera dig i de här upplevelserna med lite tid och stöd, men just nu kan det vara så att du behöver förenkla och församla känslor till lite större, mer allmänna upplevelser.

Exempelvis, anta att du känner dig rädd. I ditt fall skulle det vara naturligt att vara skraj över en ganska lång lista saker, men börja där känslan börjar, observera var upplevelsen kommer, hur den ter sig och hur den påverkar dig och placera det hela i ett större perspektiv. Vad skrämmer dig? Finns det fler saker som skrämmer dig? Har du anledning att vara rädd för det här? Har du varit rädd för det här förut? Hur vet du att det är rädsla snarare än ångest, ilska eller obehag? Anta att du alltid kommer vara rädd i sammanhanget, hur skulle det påverka dig? Kan du närma dig på ett säkert sätt för att involvera rädsla till ditt liv på ett konstruktivt sätt? Är upplevelsen nödvändig eller hjälpsam, egentligen? Exempelvis.