hej jag är tjej på 14 år. har skrivit här en gång innan. men i alla fall, jag har haft det väldigt, väldigt svårt de senaste månaderna. för några veckor sedan så läste jag i mina journaler att mina symptom skulle kunna klassas som bipolär typ 2. för jag har inte så allvarliga uppvarvade perioder men mina depressioner… de är bottenlösa. jag försöker ta mitt liv, polisen blir inblandad, tvång används, ambulanser kommer med blå ljus och sirener osv. jag känner mig som ett hopplöst fall. varje gång jag tar mig ur en depression vid liv, mår super och verkar vara 100x mer stabil så kommer jag tillbaka till ruta 1. tvång, polis, akuten. det är en ond cirkel. och jag hatar det. jag har nu i över en veckas tid mått så bra. jag har varit kreativ men sovit jätte dåligt, haft massa energi. men jag har varit SÅ arg. sedan börjar jag känna att en depression kommer krypande. jag har börjat må dkit. massa impulser om att skada mig/ta mitt liv. ”lägg dig på tågrälsen” säger mina tankar. kanske så borde jag göra det. jag kan få slut på allt smärtsamt. jag har innan försökt ta mitt liv och hunnit komma så långt att läkare sa att jag hade varit död om jag inte hade skaffat hjälp. jag kanske borde göra så igen? samma sätt? men jag har en familj som äslkar mig, och som jag älskar. jag har fina vänner som jag bryr mig om o allting jag kan önska om. ändå mår jag så otroligt dåligt.
vad ska jag göra? jag vet inte ens om jag kommer överleva denna natten. mina flashbacks från självmordsförsök har börjat komma tillbaka. och det är så smärtsamt för det känns som att jag är där igen. sitter i badrummet, med dödliga doser av insulin i kroppen. jag gråter inte ens. jag känner mig helt tom. ”detta kommer att vara slutet på allt” tänker jag. jag ringde 112 för en kompis övertygade mig om det. läkarna skicka mig till akut rummet. satt med dropp i flera timmar. nu ska jag sluta rabbla om det. börjar må skit och känner att det blir svårare och svårare att stå emot vad tankarna säger.
