Måste bara få skriva lite, kanske ingen läser men ändå. Vilket helvete det är att leva med bipolär sjukdom. Iallafall när man får nya läkare. Flera gånger har jag råkat ut för att en ny läkare tycker att nämen du äter ju alldeles för mycket medicin! Nu tar vi bort den ena medicinen och lägger till en annan, man måste våga prova, som min senaste läkare sa. Nu mår jag skit, är tvungen att fly hem till mitt ex, då ångesten gör att jag varken kan sova eller vågar vara ensam. Alltså jag är gammal, 62 år, fick min bipolära diagnos 2002. Hade samma läkare under många år men när han slutade, rasade allt. Nya läkare som bytte mediciner så jag blev sämre. Fler läkare kom och gick, det slutade med ambulans till psykakuten, då en läkare ansåg att jag inte var bipolär och tog bort all medicin. En traumatisk upplevelse då jag blev helt psykotisk. Återhämtningen tog lång tid och jag skäms fortfarande över allt jag ställde till med under den manin. Har sedan dess med hjälp av medicin varit hyfsat stabil, även om jag lever med en svår panikångest som begränsar mitt liv mycket. Men nu är jag här igen då alltså. Djupt deprimerad och enorm ångest samt en hjärna som inte kan varva ner. Den nya läkaren är överbelastad med patienter och har nu ändrat på min medicin, men nästan omöjlig att få tid hos. Och när något inte blir bra så verkar ansvaret läggas på oss patienter och inte på läkaren. Hon sa också att det eventuellt kunde finnas en släng av autism liknande problem bakom, då jag mått dåligt hela livet, och ingenting har riktigt hjälpt fullt ut. Blev givetvis nekad att få göra en neuropsykiatrisk utredning pga bristande underlag.
Jag fick min första panikattack när jag var 17 år. Sedan har den psykiska ohälsan bara rullat på. Ätit mängder med olika mediciner i över 30 års tid, men aldrig riktigt mått bra. 30 kilos övervikt fick jag på köpet som biverkan. Det mest tragiska är att jag har så mycket i bagaget, så många sorger och traumatiska upplevelser från min barndom och uppväxt. Men jag har aldrig fått hjälp att bearbeta det. Mitt sista hopp är att jag ska få gå på traumabehandling och jag önskar att jag hade energi och kraft att kunna skriva en berättelse om mitt liv. För mina barn och barnbarns skull. För att få tala om att jag var någon … inte bara ett psykfall.
