Jag har ett par svåra dagar. Jag kan absolut tvinga mig till att jobba och fungera som alla andra, men fasaden rämnar när jag jobbat för mycket, blir trött och då får människor runt mig se mitt “riktiga jag”, tänker jag. Trött, tafatt, svårt att prata med människor, svårt med ögonkontakten… Mer än vanligt då.
Har precis tagit mig upp ur en svacka från svåra händelser. Och säg inte att andra inte märker nåt för det gör dom definitivt…
Älskar när jag bestämmer mig för att åka och handla, för idag är en bra dag.
När jag kan göra bort alla de saker jag ska göra, trots att det känns jobbigt.
När jag får finnas där för andra. När jag kan finnas där för mig själv.
Avskyr att jag behöver pauser och lugn och ro även efter de roligaste saker…
Men mest av allt önskar jag att jag under en hel dag, hade lätt att umgås med andra människor,
ta vara på intelligensen som finns där inne i mig, diskutera ämnen vitt och brett.
Men nej 🙁 Jag känner mig ofta som om de möter ett skal, som om det yttre bara är den yta som jag väljer, vilket inte gör mig speciellt autentisk. Och jag saknar inre lugn, vilket jag skulle behövt.
Jag har ingen aning om vilken slags diagnos jag skulle få, men från vad jag läst om så ligger autism och adhd nära till hands. Känns som om jag vissa dagar bara försvinner i vimlet av mina egna tankar och känslor. Det är en sån otrolig ensamhet, trots att jag har familj och vänner, i alla fall via internet. Där jag kan välja hur social jag vill och kan vara just den dagen..
Jag känner mig så så jobbig idag, jag vill inte ens umgås med mig själv 😛
