Vill inte leva? Men måste?

Tjena, är en kille på 20 år som har varit deprimerad jag vet inte hur länge nu. Varje dag känns som en plåga och man bara väntar på kvällen så man kan få sova och komma bort… Tappat allt intresse för precis allting, har ingen ork eller energi för att göra nästan någonting alls. Känner mig också extremt ensam, har inga vänner som jag verkligen kan säga att jag älskar, jag har inte heller något förhållande.

Funderar verkligen varje dag på hur allt verkligen skulle vara lättare/skönare om man bara fick dö…

Svarar jag ärligt på frågan “Vill du dö?” Så är svaret ja…

Men hur f*n ska jag orka hålla ut? Ända anledningen just nu att jag lever är för jag inte vill att min familj ska behöva gå igenom massa skit om jag tog livet av mig. Har 2st småsyskon och tänker mest på dom.

Orkar verkligen inte må så här längre och hade jag inte haft familj/släkt hade det fått ett slut…

Är 16 och känner precis samma sak. Men jag sätter på ett fake leende för andra för kag vill inte att de ska ana något. Ligger och tänker på hur jag kan dö men kan inte för min familj skulle må så dåligt

[Pink Binira]

Hej!

Är 17 år, och jag känner igen mig i allt som du skriver. Men har du någon kontakt med någon psykolog eller kurator?

Jag blir så chockad när jag läser hur ni mår! Så unga och har hela livet framför er, och mår så dåligt redan nu….

Vad beror det på, tror ni själva?

Jag har en läkare som jag går hos och han vet om hur jag mår men det han gör är att skriva ut massor av olika anti-depp jag ska ta. Säger varje gång att det inte hjälper mig men han säger bara att jag ska vänta då medicinerna kan ta ett tag att börja hjälpa. Har dock haft kontakt med läkare och haft anti-depp sedan jag var 13-15 ish(5 år)

Är bara rädd då självmordstankarna bara växer, de växer ju mer än minskar iaf. Känns som jag testat allt för att må bättre utan framgång. Vill ju kunna starta ett eget liv med egen familj men allt bara skiter sig hela jvla tiden…

Nu är inte jag den som egentligen tror på långvarig medicinering, då jag anser att man blir avtrubbad och bara lägger locket på, utan att ta reda på vad den underliggande orsaken egentligen är varför man mår som man gör. Men, jag är ingen läkare. Och jag har ingen historik. Finns det ingen möjlighet att du kan få träffa en annan läkare? Det har man ju all rätt till inom vården, att få en second-opinion. Allrahelst när dina läkemedel tycks förvärra din situation.

Teal Cutedi skrev:

Nu är inte jag den som egentligen tror på långvarig medicinering, då jag anser att man blir avtrubbad och bara lägger locket på, utan att ta reda på vad den underliggande orsaken egentligen är varför man mår som man gör. Men, jag är ingen läkare. Och jag har ingen historik. Finns det ingen möjlighet att du kan få träffa en annan läkare? Det har man ju all rätt till inom vården, att få en second-opinion. Allrahelst när dina läkemedel tycks förvärra din situation.

Jadu vet inte. Har haft några olika men de säger oftast att det är för ont om tider. Får ju knappt träffa den jag har nu… Men känns som alla läkare jag haft har gjort samma saker så saknar hopp om att en annan skulle kunna göra någon skillnad

Tror det är viktigt att träffa en läkare med genuint intresse och bred kunskap, som inte verkar så lätt idag. Det gäller väl även att läsa på om dom läkemedel man använder, om biverkningar och så. Vet att det kan ta tid för nya mediciner att ge effekt, men verkar som du är mer låg nu än innan den nya? Jag hoppas att du med tiden får mer hjälp än vad du tycks få nu. Verkar som hela samhället är upp och ner i dagsläget. Kanske öppnar upp för andra möjligheter när den här pandemin börjar plana ut. Nu är det även en jobbig årstid, allt brukar kännas lite lättare när vintern släpper taget och det blir lite varmare och ljusare ute. Tror det påverkar oss människor mycket mer än vad vi vågar erkänna.

[Blue Fivala]

Hej, men vännen då❤️ Det viktiga är att veta att du verkligen inte är ensam. Jag personligen har länge brottats med dessa tankar själv, jag är en föredetta spelmissbrukare som förlorat extremt mycket av det, både extremt stora summor pengar ( vi talar om summor som är helt obegripliga) och kontakten med mina föräldrar. Tänk att det kommer bli bättre för jag vet att det kommer att bli det , jag vet att du är stark. Lycka till nu med allt❤️

[Indigo Kojano]

Hej, jag är en person på 12 år och mår så f*cking dåligt. Varje dag är en plåga, jag har ingen ork. Har knappt energin till att borsta tänderna, dusha, kliva ur sängen. Det ända som hindrar mig från att ta livet av mig är tanken av vad som händer efter det. Mitt självskadebeteende har också eskalerat, jag kan inte minnas senaste gången jag var clean 10 dagar, kanske aldrig har hänt. Det här med fake leender är värkligen mig grej, inget vet riktigt om hur jag mår. Jag säger jämt att jag bara är trött eller att allt är bra. Skolan börjar om 3 dagar, jag orkar inte. Jag förstår inte hur jag ska klara det, jag orkar knappt kliva ur sängen på dagarna. Min mamma blir alltid jätte arg på mig för att jag är “lat” men i självavärket så har jag ingen ork, jag mår s*it. Det känns som värsta grejen att typ byta lakan. Tycker att allt är kätte jobbigt.

[Blue Fivala]

Indigo kojano: hej, det är verkligen tråkigt att höra att en sån ung person som du har det så tufft . Har du provat att prata med någon om det? Exempelvis med dina föräldrar? Jag vet att det känns jobbigt men jag vet också att när man erkänner så blir man 100 kilo lättare. Jag rekomenderar dig att prata med någon. Om du inte vågar prata med dina föräldrar om det så har du säkert en kurator på skolan som du kan prata med.❤️ Vad det gäller självskadebeteende vet jag att det finns hjälp att söka för det. Vet inte om det finns något för någon i din ålder men de borde garanterat inte neka en vilsen tonåring som mår dåligt❤️