Hem > Forum > Depression > Vet ingenting längre

Vet ingenting längre

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Sedan jag va 11 år gammal har jag varit placerad på både behandlingshem och fosterfamiljer idag är jag 20år. Jag har knappt kontakt med någon i min familj sen jag flyttade dem har inte ringt eller kommit för att gratulera mig på mina födelsedagar och ej erbjudit mig att komma hem under julafton eller liknande. Jag har väll inte kommit över det och har ganska mycket hat mot dem eftersom sådana saker är viktiga  för mig.. men det är som de är på den fronten.

    Jag har sedan 2003 haft adhd, idag tar jag ingen medicin för den då jag går på beroendecentrum då jag missbrukat fram och tillbaka de senaste åren jag har åkt in på avgiftning 2ggr och ändå slutar de likadant. Jag har även alkoholproblem men allt det där får jag hjälp med igen på beroendecentrum men allt känns så meningslöst som att det inte hjälper då jag bara hamnar tillbaka på ruta 1.

    Men jag har alltid fått stått och kämpat mig igenom allt helt själv, har inte haft någon familjemedlem som säger ”kom igen nu, du klarar det här m.m.” Vilket jag tycker är synd, men jag har en gammal foster mamma jag fortfarande har kontakt med som är en stor del av mitt liv, men tyvärr kunde jag ej bo kvar där då drogerna hade tagit över mig helt under andra gången jag bodde hos dem då jag åkte in och ut från sjukhus då ambulansen fått hämtat mig helt medvetslös på de mest dummaste ställena m.m och jag förstår henne till fullo varför jag ej kunde bo kvar där!

    Jag har aldrig någon ork kvar, orkar inte träffa de flesta utav mina vänner utan jag väljer ut några och träffar bara dem varför vet jag inte för jag va så social och älskade att träffa nya människor och uppleva nya äventyr har alltid varit jag liksom.

    Jag har ständig ångest och har haft det under många år, fått medicin utskrivet under flera år av bup för adhd, tvångstankar och panikångest. Men tar ej någon medicin nu då allt är så svårt att ha orken att kontakta läkare och komma i tid på mötena bara de får jag sån ångest över.

    Jag lever på försöjningsstöd och har fortfarande socialtjänsten aktiv. Jag klarar inte av att jobba eller plugga då det känns som någon har en snara runt min hals och spänner den allt mer ju längre tid man jobbat eller pluggat. Jag VILL kunna jobba tjäna mina pengar fixa eget boende kunna vakna 8.00 av alarm men de är helt omöjligt, jag vaknar knappt av mina 25 alarm jag ställer kl 13.00 på dagen.

    Jag har ofta väldigt ont i min kropp och ingen alls livsglädje, jag går på möten hos missbruksenheten också för att hitta det där lilla bra i livet som man tycker om att göra eller vad som så jag får motivationen att leva tillbaka. Men ingenting jag gör längre känns bra eller kul. Jag känner mig alldeles för ofta ensam och inte tillräcklig, jag vill kunna känna att jag är tillräcklig att jag är värd någonting. Jag ser alla mina vänner som fixat allt och jag står kvar kommer ingenstans som jag är fast i ett hål.

    Några dagar innan min födelsedag 2015 så jag fick ett samtal om att min allra bästavän gått bort under en bilolycka såklart hade dem druckit och de tog mig månader innan jag kunde sluta gråta, de va en av mina svåraste perioder i livet. Idag har jag hanterat sorgen men saknaden blir bara större.

    Jag har berättat för några att jag är trött och inte orkar längre att jag behöver hjälp för jag klarar inte allt själv. Jag är 20 år och absolut inte klar i huvudet. Jag har gått på bup sen tidig ålder gått på alla möjliga möten. Men samma mående ingenting förändras utan jag är så tom, under många år har jag bara velat somna in men jag är rädd för döden kanske är de något bra? De kanske är bra att jag är rädd för att ta mitt eget liv men jag tycker det är orättvist för jag vill inte må såhär, och jag vill ABSOLUT inte vara ensam när jag mår såhär vilket jag alltid är men de finns ingen som orkar eller kanske vill hjälpa mig..

    Jag får inte fram ord eller meningar som jag tycker är bra så detta inlägg känns bara som huller och buller men känns kanske på nått sätt bra att äntligen få skriva någonstans och va anonym.

    Du har verkligen gått igenom mycket under endast 20 år och du är väldigt stark som fortfarande kämpar och vet att du vill ha ett jobb m.m

    Jag förstår att det är en lång väg dit, men försök att se till vilka saker du har klarat av hittills. Jag har ingen erfarenhet av att förlora en bästa vän på det sättet och kan inte föreställa mig den sorgen, men du tog dig igenom den! Det kanske tog månader men du klarade det!

    När det kommer till jobb försök att hitta något du är intresserad av eller är bra på, det kan va vad som helst, idrott, matlagning, djur och natur m.m Jag kan i alla fall efter ditt inlägg konstatera att du är väldigt bra på att skriva & uttrycka dig.

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.