Varför var just jag tvungen att födas?

[Purple Johase]

Jag är väldigt ung, bara 20 år, men har redan gått igenom ett helvete i mitt liv. När jag var nio år så började jag känna mig extremt värdelös och äcklig. Jag utvecklade senare en ätstörning, självskadebeteende och svår depression och ångest. I skolan gick allting skit. De övervägde relegering för att jag mår som jag gör. Alla lärare skrek på mig och det kändes som allt jag gjorde var så fel. Jag fick kontakt med BUP och via dom fick jag min diagnos autism. Jag kommer egentligen från storstaden, men flyttade senare till en annan plats i landet. Innan jag flyttade ville inte BUP hjälpa mig överhuvudtaget. De sa att akuten var bästa alternativet så jag åkte dit flera gånger, men blev alltid nekad hjälp. Jag var även inlagd på heldygnsvård när jag var sexton år, men fick ingen behandling där överhuvudtaget. Det finns många gånger jag fått mig själv att svimma, strypt mig själv och slagit huvudet i väggen flera gånger.
När jag flyttade så blev allting bra en stund, men sen kom allt tillbaka igen. Jag fick direkt kontakt med psykiatrin och tar även mycket medicin som absolut inte fungerar. Dom vägrar ge mig starkare medicin. Jag blev ätstörd igen och var väldigt underviktig. Psykiatrin skickade remiss till ätstörningsklinik men jag blev nekad. Jag har haft självmordstankar sedan jag var ungefär 13 år och när jag var 14 år planerade jag att hänga mig själv. Idag har jag fått tillbaka självskadebeteendet, har extrema självmordstankar, ätstörning, panikattacker dagligen, alkoholberoende. Jag har även börjat hallucinera saker och får vanföreställningar. Jag kontaktar nästan psykiatrin dagligen för jag vill verkligen ha hjälp, men det känns som att dom inte gör någonting överhuvudtaget. Den senaste veckan har jag bara känt att jag inte lever om några dagar för allt känns meningslöst. Min dröm är att bli sjuksköterska och få en familj, men ingen kommer någonsin gilla mig. Jag är ful och äcklig och ses bara som ett problem. Det känns som vad jag än gör så är det så fel och gör jag ett misstag så straffar mina föräldrar mig genom att begränsa mitt liv så att jag aldrig får vara ensam. Dom kanske menar väl, men jag vill bara få leva mitt eget liv utan dom. Jag har även kontakt med LSS, men det känns också meningslöst. Jag har inga direkta kompisar, inga syskon, ingen i släkten som någonsin hör av sig. Jag känner mig så tom och ensam. Jag vill verkligen inte dö, men när allt gång på gång kommer tillbaka…vad ska man ta sig till? Varje dag skadar jag mig själv för jag tycker att jag förtjänar det. Jag är sämst på alla sätt och alla blir arga på mig känns det som. Därför känns det som jag bara borde försvinna för har alltid sett mig som ett problem. Om jag försvann skulle alla bli glada.

[Pink Hufehe]

Kära du, du är värdefull,  du har gått igenom så mycket …

Vet du varför du började känna dig ”äcklig” och så? Var det nåt som hände som utlöste dem känslorna ? Eller kom dem bara?

jag känner igen mig mycket i din text!

jag är lite över 30 år gammal , när jag var 14 kände jag exakt som du beskriver…….., jag var ful hemsk och värdelös kände jag.
På bup hamnade jag också, helt fruktansvärt, fick ingen hjälp heller.

jag har försökt kväva mig själv, tänkt hänga mig, förstår Precis hur du känner .

Men du är inte äcklig !!!! Du är VÄRDEFULL.

Låt aldrig nån trycka ner dig!

har du några drömmar?
du har sjukt bra självinsikt, ( missförstå inte) alltså FÖR bra självinsikt som gör att du är stenhård mot dig själv, du kritiserar dig själv och tror att du är värdelös, det är du inte!

stor kram

 

[Blue Teniho]

Depressioner har nog varit den värsta känslan jag gått igenom. Jag förstår dig i den känslan och att det “vore bäst om man inte fanns” men det är verkligen inte sant. Det är depressionen som snackar. Det är så oerhört sorgligt att läsa hur du behandlats av vuxna under din uppväxt, av skolan och i vården, det är inte ditt fel. Det är så tragiskt att det är personer som utsätts för detta som du tyvärr behövt gå igenom. Men du har tagit dig igenom det, du är så oerhört stark även fast det har funnits/finns många mörka stunder. Men återigen, det är depressionen som snackar. Det där känslomässiga täcket och tyngden man känner över sig kan försvinna, jag lovar.

Dina drömmar om att bli sjuksköterska och få en egen familj är inte omöjlig. Du är värdefull, du är stark, du kan. Ett litet steg i taget. Dina behov först.

Du kommer alltid att ha dig själv, oavsett vad som händer. Även fast det kan låta väldigt sorgligt så var det en mening som hjälpte mig när jag var nära att ta mitt liv. När jag kände att jag inte hade någon annan och att livet var utan hopp. Då blev jag påmind om att jag faktiskt har mig själv, och mitt inre barn, det barnet jag en gång var. Så när jag idag handskas med dagar av kraftig ångest är det ibland lättare att tänka att jag tar hand om lilla mig, att man flyttar över känslan i ett omhändertagande av någon annan. Det är lätt att vara sin värsta kritiker. Så ett tips som kanske fungerar kan vara att se dig själv som ditt inre barn. Du kommer alltid att ha dig själv.

[Purple Johase]

Pink Hufehe,

Först vill jag bara säga tack så jättemycket för att du tog dig tiden att läsa, men också svara. Dina ord betyder enormt mycket!

Det här med att jag känner mig ”äcklig”. Jag tror det har med att göra att jag fått vissa kommentarer under uppväxten. Jag är väldigt ljus i hyn och har fått höra att jag är likblek och ser ut som ett spöke. Jag är även född med ett öra som är lite mer utpekande än det andra, och då är jag tydligen lik en apa enligt en person. Jag är uppvuxen i storstan, men inte född där, så jag har haft vissa ord som jag inte riktigt uttalat som mina klasskompisar. Då har man blivit rättad hundra gånger, som att det jag säger är ”fel”. Reaktionen från andra ungdomar om hur man pratar och hur man ser ut, har väl gjort att jag känner mig äcklig. Motbjudande kanske är ett bättre ord. Att jag känner att jag är ful och inte tillräcklig. När man får sånna kommentarer så känner jag mig motbjudande, att någon tycker att jag är hemsk att kolla på. Även fast ingen sagt att jag är ful direkt till mig, så är det ju det intrycket man får när man får kommentarer. Jag vågar inte träffa någon partner till exempel, för jag är så osäker på mig själv efter dessa kommentarer.

Kan ju i alla fall säga Stockholm, istället för ”storstan”. Så jag är uppvuxen i Stockholm. Det är mycket stress i den staden och man mår inte alltid bra av att bo där tyvärr. Mycket som händer hela tiden.

Jag har alltid beskrivits som ”extremt omogen”, ”barnslig” av psykiatrin. Folk förklarar inte för mig varför dem tycker så. När jag fick veta av BUP att jag har en depression och ångest, så fick jag söka upp det själv för ingen förklarade vad det var. Allt som har med att växa upp, pubertet till exempel, har jag fått söka upp, för ingen förklarar någonting. Då är det inte konstigt att jag fortfarande är ung i huvudet, när folk vägrar förklara grejer. Allt jag fått lära mig har jag fått förklarat av internet, ingen annan.

Jättetråkigt att höra att du känner igen dig i vad jag skriver. Det betyder att du antingen varit i samma sits/är där nu. Det är aldrig roligt när någon mår så dåligt. Jag önskar dig all lycka i livet, du förtjänar verkligen att må bra!

Jag förstår inte riktigt vad du menar med för bra självinsikt. Förlåt, jag kan ha lite svårt att förstå ibland, inte ditt fel. Men är absolut stenhård mot mig själv och tror att jag inte kan något. Drömmar, ja, jag vill ju som sagt jobba inom vården, skaffa partner och barn. Flytta hemifrån, ta körkort. Jobba mycket med musik som jag älskar. Spelar mycket piano, så kanske utveckla det vidare.

Kan rekommendera(till er båda som svarat), låten ”Aldrig igen” med Dani M. Den är väldigt träffande.

Tack återigen!

Stor kram❤️

[Purple Johase]

Blue Teniho,

Tack så otroligt mycket för din fina kommentar! Det betyder extremt mycket för mig!

Ja. Depression är fruktansvärt. Det är ju egentligen inte en själv, precis som du säger, det är depressionen som talar.

Jag minns att jag satt på en lektion en gång. Det var knäpptyst i hela klassrummet då alla satt och läste i böckerna. Då kommer min lärare fram till mig och frågar väldigt högt ”Tjejen, vad har du gjort på armen?”. Jag hade många ärr och den här läraren visste om att jag mår dåligt. Alla elever stirrade på mig, alla hörde vad läraren sa, och jag kände mig så utsatt så jag reste mig och gick därifrån.

En annan gång satt jag utanför klassrummet. Då hade jag skadat mig själv. Då kommer en annan lärare fram till mig och frågar ”Har du målat dig med målarfärg?”, skrattar och sen går han.

Jag minns att jag kunde vara väldigt busig när jag var yngre, speciellt i skolan. Jag hade svårt för att jobba och lyssnade inte. Vi hade då en vikarie som ville prata med mig efter lektionen. Jag ville inte lyssna så han blev förbannad och tog tag hårt och bar upp mig i luften, och ut ur klassrummet. Jag kommer ihåg att hans händer hamnade under tröjan så jag hade stora märken och till och med rivsår efteråt. Såg aldrig honom mer igen. Det var när jag var ungefär 11 år.

Jag är så van vid att folk skriker på mig och blir arga, att det nästan är det jag förväntar mig av folk första gången man träffas. Jag förväntar mig inte att du ska tycka om mig, jag förväntar mig att du ska skrika på mig, för det är det som alltid sker. Det är det jag fått lära mig efter erfarenhet.

Ja, man har alltid sig själv. Det jobbiga är när man känner att man förlorat till och med sig själv, när man inte längre känner igen sig själv. Men det är viktigt att se till att man själv mår bra. Kan låta egoistiskt, men hälsan hos en själv tycker jag ska gå först. Det är viktigt att själv kunna fungera för att kunna ge någon annan kärlek.

Kram❤️

[Purple Johase]

Här är en låtlista jag alltid brukar lyssna på när jag är nere:

”Recovery” – James Arthur

”Young and Beautiful” – Way 2 Fast

”Dancing With Your Ghost” – Sasha Alex Sloan

”Slower” – Tate McRae

”1-800-273-8255” – Logic, Alessia Cara, Khalid

”Simma själv” – Ana Diaz

”Fire on Fire” – Sam Smith

”Jag mår bra nu” – Molly Sandén, NewKid

”This Year’s Love” – Jasmine Thompson

Kanske lite deppigt vissa av dem, men dem hjälper mig reflektera på saker och ting.