Varför gör jag såhär mot mig själv? Vad är det för känslor jag känner?

[Yellow Qafaba]

Jag är en grabb på 17 bast som vill prata lite om självskadebeteende.

För lite mindre än 2 år sedan så mådde jag inte så bra psykiskt. Jag har alltid varit åt det mer introverta hållet så jag hade under den här tiden inte särskilt många vänner, vilket ledde till att jag började känna mig väldigt ensam. Jag har alltid vart snabb på att skylla allt på mig själv så fort något dåligt händer men jag vet inte riktigt vad som hände då men de negativa tankarna spårade ur totalt och jag mådde rätt rejält dåligt under vintern för 2 år sedan. De negativa tankarna ledde till att jag prövade att skära mig själv på övre låret (för att ingen skulle se ärren) och eftersom det kändes bra så började jag med det under några månader. Anledningen till att jag slutade skära mig var för att det sista snittet som jag gjorde blev så pass djupt att det var lite lite av en avskräckande effekt när jag såg allt blod. (Jag hade även under denna tid tankar på självmord men som tur var så agerade jag aldrig riktigt på dessa tankar.)

Sedan dess så har jag börjat må mycket bättre. Jag öppnade upp mig väldigt mycket socialt när jag började gymnasiet, och jag har fått många otroligt fina vänner som jag är oändligt tacksam för att ha vid min sida. Jag lyckades även dämpa mina negativa tankegångar och träning blev ett bra sätt för mig att dämpa dessa negativa tankar. Några fler tankar på att skära mig blev det inte förutom att de ca 15-20 rejält synliga ärren på mitt vänstra lår gjorde sig påminda varje gång jag skulle duscha, men jag slutade störa mig på det efter ett tag.

Jag har berättat för många att jag mådde rätt dåligt men jag har aldrig riktigt känt behovet av att tala om för någon om att jag hade ärr som jag själv hade orsakat på mitt vänstra lår. Jag försökte så gott jag kunde att glömma bort det, och den första personen som faktiskt fick se mina ärr var mitt ex första gången vi skulle ligga. Jag hatade det så otroligt mycket när hon brukade smeka mina ärr och tala ner till mig som om jag vore psykiskt sjuk. Det var en av de största faktorerna till att vi gjorde slut 8 månader senare, och jag känner att jag aldrig mer vill bli sedd naken om det är så folk ska reagera. Bara för att man har några ärr på benet så är man väll fortfarande helt normal?

Men för ungefär 4-5 veckor sen så hände det något. jag kände en känsla som jag aldrig känt innan. Det pirrade i hela kroppen och jag kände att jag direkt ville ta ett rakblad och börja skära. Känslan blev så intensiv att jag behövde gå från lektionen in på toa för att skölja ansiktet med kallt vatten för att sansa mig. Har aldrig känt något liknande för när jag skar mig förut så var det ett fullt medvetet beslut som jag fattade för att på något sätt lätta på den ilskan jag kände mot mig själv men nu är det annorlunda. Nu är det helt och hållet impulsdrivet och jag fattar verkligen inte varför jag känner så nu. Jag mår bra, jag har otroligt fina vänner, min familj har inga ekonomiska problem, min familj är fantastisk, jag har bra betyg och jag kom relativt nyligen ut ur en relation som jag mådde dåligt av.

Jag fattar verkligen inte varför jag får den där känslan. Jag blir rädd varje gång jag känner det och det händer oftare och oftare. Igår kväll så tog känslan över. Jag tog ett rakblad och började, den här gången på högra låret. (det blev dock inte speciellt djupa snitt för att jag började skaka). Jag vet även att jag inte gör det för uppmärksamhet för jag skar mig strategiskt så att såren skulle gömmas av mina kallningar så ingen skulle se dom även fast jag endast hade underkläder på mig. Den enda som vet är den enda personen som sett mig naken och jag vägrade totalt att prata om det med henne. Det här är första gången jag ens får det nedskrivet.

Jag skäms ärligt talat över att jag känner och gör det här. Jag har en polare som ligger inne på slutenvård och hon lyckas kämpa sig igenom det men jag ger upp även fast inget egentligen är fel med mig och jag lever ett väldigt bra liv som jag är tacksam över att leva.

 

Jag känner mig extremt svag, oduglig och skamfull. Jag är rädd att jag ska tappa kontrollen totalt över impulserna och skaffa mig en ny uppsättning synliga ärr på mitt andra låret. Jag kanske till och med att jag gör något värre än det?

Jag vet inte vad jag ska göra för att få stopp på det. (Uppskattar alla svar jag får, och även om ni endast läser detta så uppskattas det!!)

Det kanske är en strategi som du tidigare lärde dig att ta till när du kände obehagliga känslor och nu använder igen i nutida situationer? Litegrann då att du inte har några andra verktyg för tillfället att ta till när du upplever skrämmande känslor – förutom självskada?

Jag tror att det är så att vi människor generellt behöver lära oss sunda sätt att hantera svåra känslor på. Det ingår i livet att man behöver möta sådant som är skrämmande, eller ger ångest, smärta mm. Det spelar ingen roll om hur livet ser ut, utan vi hamnar alla i svåra tillstånd ibland.

Så ett tips då är att på något sätt hitta ett nytt förhållningssätt än detta när du känner obehag?

Jag tänker också att det låter lite tvångsmässigt på något sätt? Det är en vibb jag får. Vet inte om det stämmer?

Viktigt är det hur som helst att exempelvis prata med andra, försöka verbalisera, när man känner obehag i kroppen på något sätt. Det brukar vara så mycket bättre än att gå undan och försöka sköta det själv.

Be kanske en kompis om att ta en promenad nästa gång du känner för att låsa in dig på toaletten?  Försök då att sätta ord på hur då mår.

Kom att tänka på också att jag tror jag läst någonstans om att självskada kan bli beroendeframkallande. Det är inte bra alls. Det gäller att stå emot. Faktum är att jag just precis nu i det här ögonblicket blev påmind om att jag självskadade i din ålder, under en kort period, och minns faktiskt det där pirret du beskriver. Men jag slutade. Önskar du också gör det <3

[Purple Sekevu]

I filmen Fight club finns det en scen där någon får spel och går över gränsen. När han får frågan varför säger han:

“Jag kände för att förstöra något vackert”

Den känslan får jag ibland när jag mår bättre. Att det är något destruktivt som vill förstöra det lilla bra jag byggt upp. Vet inte vad det kommer från men kan tänka mig att det här med skam att göra. Att jag inte är värd det jag byggt upp.

Försök att vara snäll mot dig själv. Du har lyckats vända på vissa saker. Det är okej att falla tillbaka om du är på väg framåt.