Hem > Forum > Depression > Varför blir de alltid såhär???

Varför blir de alltid såhär???

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8
  • Ikväll har jag ännu en gång spenderat mellan 1-2 timmar bredvid tågspåren. Jag vet inte längre vart detta tvångsbetende började, va de grundas i. Allt är så förvirrande. Jag har flera hypoteser som skulle kunna beskriva varför jag hamnade där idag, eller varför jag brukar hamna där så att säga.
    Jag brukar säga att jag tvingas gå till platser som man kan förknippa med självmord för att
    1: jag vill vara nära om en impuls att agera kommer.
    2: jag har lättare att hitta mitt förnuft, eller viljan att leva när jag fått stå så nära döden ett tag. De är svårt att se positiva delar i livet när man står lite vilsen i mitten. Ibland är de lättare att se de utifrån. 3. Ibland känner jag att de är de ända sättet och platsen jag kan ventilera alla känslor och tankar om hur dåligt jag mår.

    Men nu börjar jag undra om dessa hypoteser bara har ett syfte: att skydda mig själv ifrån den pinsamma och bittra sanningen. Att jag faktiskt är där för att jag inte kan be om hjälp på något annat sätt. Jag har så sjukt många dåliga erfarenheter av att själv söka mig till vård. Detta gör mig livrädd för att be om det via en akutmottagning eller vårdcentral m.m tyvärr är inte mind chatt något för mig. Jag blir bara frustrerad av att ha en tidspress om hur länge man får prata, speciellt när de inte ger några råd, bara medlidande och smaltalk för att distrahera. Inget för mig

    Avatar

    känner igen mej i det du skriver , för att verkligen kunna njuta av livet fullt ut , så måste jag vara nära gränsen i bland , känna dödens närvaro för att kunna uppskatta livet jag lever fullt ut

     

    går dock inte efter tåg spår , utan kör sporthoj

    Avatar

    Pink Licoja Jag förstår att du känner dig förvirrad men för mig låter du inte alls som något mysterium, tvärtom. Jag tycker att dina hypoteser om dina ageranden låter rimliga och tänker att dina beteenden, även om de är skrämmande för dig och farliga, är logiska konsekvenser av dina känslor och upplevelser. Jag tänker också att det inte behöver vara så här för alltid. Om du fick känna att du blev sedd på riktigt skulle det kanske underlätta för dig att hitta andra sätt att få en ventil för dina känslor än att utsätta dig för faror. Det är tex väldigt bra att du skriver här.

    Kram.

    Trådstartaren

    Fina Indigo Quguo
    Tack för ditt svar. Äntligen blir jag hörd på rätt sätt. Stort tack, lite mållös för tillfället, så vet inte va jag ska säga

    Hej Pink Licoja,

    Jag tänker väldigt mycket på döden och självmord. En återkommande tanke hos mig är skruvdragare med borr mot tinningen, hur skulle det kännas, kan man ens avsluta så. Känner mig så konstig när jag tänker på det och jag vet inte innerst inne om jag vill dö.

    Egentligen borde jag vara tacksam för livet, men det är så oerhört svårt att känna meningsfullhet och hopp. Varje dag vill jag sova, bara sova, aldrig vakna upp och behöva göra allt som alltid. Jag stirrar blint på datorskärmen och kommer inte till skott att ta tag i arbetet som hopar sig, jag har ett bra arbete, välbetalt och fritt. Frihet under ansvar som det så vackert heter.

    Förstår knappt ens varför jag skriver här..

    Trådstartaren

    Hej Teal lyteje.
    Jag förstår dina tankar. Kanske inte de tillvägagångssättet dock. Hade jag aggerat så vill jag känna så lite smärta som möjligt, kanske därför jag är kvar. Rädd för smärta.
    Men detta att man ska orka vakna och göra samma gamla rutiner hela tiden. Jag har också rätt bra lön nu, men känner väl ändå att jag sliter mer än va jag får för de. Ibland börjar jag väl också tänka såhär dumt. Man jobbar för att ha råd att leva, men om man ändå inte vill leva…… ja fy fan.
    Man går väl bara och hoppas att man ska få känslan varje dag att okey, idag var de väl inte helt fel att vara kvar. Dumma me mig är väl att jag ser varje utmaning, liten som stor som ett berg att bestiga, och förbereder mig på något konstigt sätt på att jag kommer bli fri när jag har gjort klart denna uppgift. Som om man tror man kommer bli pensionär när man går hem från jobbet en måndag eftermiddag. För att sen slås av sanningen att veckan bara har börjat. Önska jag kunde vara lite mer här och nu, inte oroa mig så långt i förväg. Det är en stress jag alltid bär på.

    Åh Pink,

    Den där hopplösheten känner jag så väl igen. Ska livet vara att jobba och känna stress? Jag har börjat känna hopplöshet och oro över varje litet ting. När jag gjort klart den här arbetsuppgiften då blir det bra, är julledigheten kommer då blir allt bra, när julhelvetet är över blir allt lugnt igen, nyår, efter nyår blir nog allt bra, till sommaren mår jag nog bra och älskar livet – Jag tror inte på någon av de där tankarna.

    Mitt största mål i livet är att bli pensionär! Helst igår, jag hade älskat att slippa stressa över balansen mellan jobb och fritid. Jobbet finns ju inte bara på jobbet, väl hemma ska det städas, tvättas, lagas mat, pyntas för högtider, rensas, organiseras och sedan lagas lite mer mat. Hemmalivet tillsammans med jobblivet tar all energi och lust. Det är inte riktigt ett liv..

    Du och jag kanske inte lever egentligen, vi bara är.

    ❤️

    Trådstartaren

    Teal lyteje. Förstår dig helt och hållet. Vi tänker lika. Beklagar över att du också mår såhär dåligt, men är väl samtidigt lugnande att veta att man inte är ensam. Du får gärna skriva mer me mig, kanske vi kan hjälpa varandra igenom detta, hitta strategier för att göra vardagen lättare. Kram

Visar 9 inlägg - 1 till 9 (av 9 totalt)
8

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.