Hem > Forum > Depression > vad ska jag göra? deprimerad i flera år…

vad ska jag göra? deprimerad i flera år…

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6
  • jag har varit deprimerad i flera år. jag har också panik och ångest. i dag senast ville jag suicidera. det enda jag fått är antidepressiv som har förjävliga biverkningar. terapi är för dyrt. dessutom känns det fel att bara sitta i några minuter och öppna upp för att sedan tvingas gå hem i flera dagar/veckor och vara ensam. jag har inga vänner. jag kan absolut inte prata med min familj. min mamma verkar inte ens tro att depression är en riktig sjukdom och min pappa ljuger hela tiden och säger att det blir bättre och att det finns hjälp att få fast när man söker hjälp får man vänta månader och sen så får man bara höra att man ska någon annanstans, och när man kommer dit hänvisar de också någon annastans osv. ingen vill ta ansvaret. jag är en börda för alla som kommunerna försöker slippa genom att få mig att byta kommun osv så att de inte behöver ta ansvar för mig. jag är trött på folk som säger att det finns hjälp. jag tvingas leva med falskt hopp. kan inte folk bara erkänna att det inte finns någon riktig hjälp och att ingen bryr sig? jag står inte ut mer. vad väntar jag på? varfr fortsätter jag att leva? inget blir bättre. jag får ångestattacker som är för förjälvliga för att beskriva. jag fick en i morse och jag vet att jag kommer få det igen. alt jag kan göra är att distrahera mig med internet, mat, musik etc. men jag vet att jag inte kan undvika ångesten. den kommer alltid tillbaka. jag är som fastspänd på en bergochdalbana. vad jag än gör kan jag inte ta mig ur den.

    jag vill skrika på hjälp men jag vet att ingen kommer nånsin höra. jag litar inte på nån. jag är helt ensam. jag kan inte ens beskriva mina känslor. hur kan jag få hjälp när jag inte ens kan beskriva mitt problem. vad gör man när man är helt ensam och känner att man vill dö.

    jag är också beroende av mat. jag slösar alla mina pengar och kommer gå med förlust för att jag köper så mycket mat. men jag får panik om jag inte äter. jag försökte få hjälp av ätstörningscenter men de sa att de inte kunde hjälpa mig. nu vet jag inte vad jag ska göra. hur jävla illa måste det vara innan nån tar en på allvar!!? måste jag väga 500 kilo? jag vill inte bli överviktig men om jag inte får kontroll över beroendet kommer jag snart vara det. min mamma skrattar när jag säger att jag är beroende av mat. som om det är bättre än nåt annat beroende.

    jag bor hemma. jag trivs inte hemma. jag vet att min mamma inte gillar mig och tycker jag är en börda. suck. hon har sagt flera gånger att hon önskar att jag inte föddes även om hon förnekar det nu. jag kan inte rättfärdiga min existens. jag lever på bidrag men bidrar inget till samhället. jag har för mycket ångest för att gå ut ibland. jag önskar att jag hade nån att prata med. jag fick prata med en person på st lukas 4 gånger men inte längre. jag orkar inte prata med nån några få gånger som jag aldrig mer kommer få prata med. jag orkar inte berätta samma historia om och om igen. det är alltid svårt att prata om.

    även om jag är anonym är det svårt att posta det här…

    Jag känner så igen mig i din livssituation fast jag är mycket äldre. Jag har heller aldrig fått hjälp och jag blir oxå trött på att folk säger att jag ska söka något som inte finns! Räcker det inte att man försökt i 25 år? Jag ångrar att jag sökte hjälp för det har gjort mig sjukt besviken och gett mig mer ångest. Jag fick se hur iskalla människor är, och jag hade hellre sluppit ha med dom att göra och istället levt i villfarelsen att vården fungerar. Nu är jag enormt besviken på samhället. Jag har fått kämpa för att överleva och varit fattig nästan hela mitt liv pga av ångest och psykiska funktionshinder.Jag har sällan fått ersättning när jag inte kunnat jobba.detta händer i en av världens rikaste länder och ingen pratar om det. Jag läser ofta: ”varför mår så många dåligt i ett av världens rikaste länder?” Utan att ens nämna sjuka som inte får ersättning utan att kämpa hårt, och om man får ersättning är den många gånger lägre än för en fattigpensionär.Och alla har väl hört hur fattigpensionärer inte har råd med medicin? Men jag har ju lägre ersättning än dessa pensionärer och behöver medicin för 2000 kronor per år, som jag måste betala med det lilla jag får. Soc har inte hjälpt mig dom menar att jag skulle spara pengar de senaste tre månaderna till medicin. Som att man kan spara när allt är slut när räkningar är betalda? För att inte tala om tandläkare..Har inte rätt till LSS heller.Senast gick min högkostnadsperiod ut precis när jag skulle få ny medicin, så jag hann aldrig ta ut något gratis utan måste börja betala för en ny period igen…jag struntade i en av medicinerna som var dyr och försöker leva utan den nu. För att kunna köpa mat. Just nu äter jag helt fel eftersom dålig mat är  billig. Då blir jag beroende av kolhydrater och måste äta hela tiden, precis som du skrev att du gör.I höstas tränade jag och gick ner i vikt. Drog kraftigt ner på kolhydrater. Hade lite att va stolt över då.Liksom dig har jag heller inte fått hjälp på ätstörningsklinik. Jag är inte överviktig heller, för jag ”jo-jo bantar”, tyvärr…så hinner aldrig nå övervikt. Men det tar hårt på kroppen och jag blir trött av all dålig mat. Avundas dom som aldrig är hungriga, träffar dom överallt, alla som glömmer att äta.Själv kan jag inte koncentrera mig på något, för måste ha min nästa fix, som är något gott att äta… Känslan av att jag blir mindre orolig, mindre nervig om jag ätit. Lugn, nästan lika effektivt som lugnande tabletter! Och jag är livrädd för att bli beroende av tabletter så jag äter hellre, och mår riktigt dåligt av det beteendet just nu. Har ont i magen och är utmattad. Orkade inte åka till min kille idag pga detta….Skäms oxå, vet att han inte gillar att jag äter så mycket, mycket mer än honom som är kille…

    Trådstartaren

    Jag känner så igen mig i din livssituation fast jag är mycket äldre. Jag har heller aldrig fått hjälp och jag blir oxå trött på att folk säger att jag ska söka något som inte finns! Räcker det inte att man försökt i 25 år? Jag ångrar att jag sökte hjälp för det har gjort mig sjukt besviken och gett mig mer ångest. Jag fick se hur iskalla människor är, och jag hade hellre sluppit ha med dom att göra och istället levt i villfarelsen att vården fungerar. Nu är jag enormt besviken på samhället. Jag har fått kämpa för att överleva och varit fattig nästan hela mitt liv pga av ångest och psykiska funktionshinder.Jag har sällan fått ersättning när jag inte kunnat jobba.detta händer i en av världens rikaste länder och ingen pratar om det. Jag läser ofta: ”varför mår så många dåligt i ett av världens rikaste länder?” Utan att ens nämna sjuka som inte får ersättning utan att kämpa hårt, och om man får ersättning är den många gånger lägre än för en fattigpensionär.Och alla har väl hört hur fattigpensionärer inte har råd med medicin? Men jag har ju lägre ersättning än dessa pensionärer och behöver medicin för 2000 kronor per år, som jag måste betala med det lilla jag får. Soc har inte hjälpt mig dom menar att jag skulle spara pengar de senaste tre månaderna till medicin. Som att man kan spara när allt är slut när räkningar är betalda? För att inte tala om tandläkare..Har inte rätt till LSS heller.Senast gick min högkostnadsperiod ut precis när jag skulle få ny medicin, så jag hann aldrig ta ut något gratis utan måste börja betala för en ny period igen…jag struntade i en av medicinerna som var dyr och försöker leva utan den nu. För att kunna köpa mat. Just nu äter jag helt fel eftersom dålig mat är billig. Då blir jag beroende av kolhydrater och måste äta hela tiden, precis som du skrev att du gör.I höstas tränade jag och gick ner i vikt. Drog kraftigt ner på kolhydrater. Hade lite att va stolt över då.Liksom dig har jag heller inte fått hjälp på ätstörningsklinik. Jag är inte överviktig heller, för jag ”jo-jo bantar”, tyvärr…så hinner aldrig nå övervikt. Men det tar hårt på kroppen och jag blir trött av all dålig mat. Avundas dom som aldrig är hungriga, träffar dom överallt, alla som glömmer att äta.Själv kan jag inte koncentrera mig på något, för måste ha min nästa fix, som är något gott att äta… Känslan av att jag blir mindre orolig, mindre nervig om jag ätit. Lugn, nästan lika effektivt som lugnande tabletter! Och jag är livrädd för att bli beroende av tabletter så jag äter hellre, och mår riktigt dåligt av det beteendet just nu. Har ont i magen och är utmattad. Orkade inte åka till min kille idag pga detta….Skäms oxå, vet att han inte gillar att jag äter så mycket, mycket mer än honom som är kille…

    🙁

    jag går ocskå upp och ner i vikt. ibland får jag mer kontroll men nuhar jag ingen kontroll alls. jag har precis ätit två pizzor.

    det kan göra fysiskt ont men det går ändå inte att sluta.

    jag önskar att man kunde prata öppet om det men det verkar som att vi är väldigt långt ifrån att avstigmatisera det. jag tror inte jag kommer få uppleva det……….

    Åh nej vad jobbigt…jag känner så igen mig i detta beteendet. Fattar inte varför jag inte kunde hålla mig så hälsosam som jag var fram till mitten av december.Jag överdrev inte men tränade varje dag och åt nyttigt, såpass att jag sakta gick ner i vikt.Det var ett jättejobb men jag klarade det hela hösten.Sedan kom julen och jag visste att jag skulle stå ut att vara helt ensam utan sällskap alla helgdagarna. Min partner var bortrest.Jag har varken familj eller vänner. Det enda jag såg fram emot i min ensamhet var all mat, kakor, godis som jag skulle äta. Och därför mådde jag inte lika dåligt av ensamheten. Jag mådde tidvis riktigt bra, jag fick ju äta allt gott, utan att skämmas att någon såg. Det är så jag lurar mig själv.Och det gjorde att jag blev beroende av sötsaker/kolhydrater igen…Trodde i min enfald att jag skulle gå tillbaks till nyttig mat någon gång i mellandagarna/ nyår…men så blev det inte. Det bara blev värre. Jag skulle oxå må bättre om man kunde prata om detta. Jag har försökt men alla säger bara att jag inte är överviktig…En man som går på samma aktivitet som mig såg min viktnedgång i höstas.. Han undrade om jag bantade, jag skämdes så..Vad ska man säga? Han antydde att jag inte behöver gå ner i vikt.Och jag nöjde mig faktiskt med min kropp som den såg ut och slutade med dieten. Det ledde alltså till att jag började unna mig fikabröd igen. Och då var det kört! Min kille sa att jag hade fått en så snygg kropp och sa att jag ska hålla mig till den nyttiga maten. Han är nu besviken på mig att jag förstört allt jag byggt upp. Känner mig så dålig!

     

    NI måste bli förbannade och ryta ifrån.

    jag är i samma sits som er men får hjälp genom ringa och va jobbig och jävlas.

    man kommer ingenstans genom att va snäll.

    ring ansvariga, vad har ni att förlora?

    Vikt går inte att banta bort det vet jag av egen erfarenhet. Kanske ska du sluta banta och istället fundera vad HÄLSA är för dig…. Hälsa handlar om både hur du mår fysiskt och psykiskt…

    Jag håller med Green Lopame att det enda sättet att få respekt är att kräva det – har man en partner som inte älskar en precis som man är så ska man välja bort partnern.

    Respekt får man genom att sätta ner foten och kräva respekt. Det är svårt för vi uppfostras till att vara snälla och anpassnings bara – något som min bror är duktig på men resultatet är att han lider av psykiska problem och ångest. Själv har jag varit obekväm och alltid sagt vad jag tycker. Nu ser jag att trots att det varit tufft så har jag både vänner och respekt på ett annat sätt än min snälle bror.

    Men jag tror att det är svårt att gå emot normen. Men en början är väl att du funderar på VAD som är bra för dig…. Att INTE vara så hård mot dig själv, att du äter mer visa perioder är inte en katastrof. Att äta under jul, påsk och midsommar är korta normala perioder av överdåd som är bra för din hälsa för att du kan umgås med människor som du gillar.  Att sitta ensam under jul är inte hälsa och jag skulle ha letat upp något som betyder något för dig under julen – vad vet jag kanske är det att vara volontär och dela ut julmat till andra ensamma – själv jobbade jag ofta i en bar som höll öppet över jul och nyår när jag var ung…

    För mig är hälsa väldigt viktigt. Jag köper nyttig mat men har inte råd med att göra det fullt ut, det är mycket som är för dyrt med min knappa ersättning.När jag sökte hjälp för min bulimi för många år sedan fick jag bara lära mig att jag ska unna mig godiset jag var sugen på…Och äta mer mat. Enligt mig är det helt galet, för när jag väl börjar äta godis kan jag inte sluta. När jag haft disciplinen och kunnat sluta med snabba kolhydrater har jag mycket lättare att stå emot det redan efter några veckor.  Så för mig är det bättre att inte äta godis när jag är sugen. Men den disciplinen funkar inte just nu, har försökt.Att äta mycket mat är heller inte bra för mig Då ligger jag bara i sängen hela dagen och har ont i magen eller måste kräkas. Men vården ville lära mig att äta mer! Det var först när jag läste Bitten Jonssons bok ”Sockerbomben” som jag kunde hjälpa mig själv någorlunda mot ett friskt beteende.Hon hade kunskap om vad socker gör med hjärnan och känslomässigt ätande. Med hennes hjälp lyckades jag iaf få bort mitt värsta beteende så att jag kom på fötter. Det var dock många år sedan och sedan dess har jag fallit för frestelsen igen och särskilt då ensamheten är som starkast, som den är just nu. Jag äter istället för att ta lugnande eller dricka alkohol. Jag får inte stopp på ångesten på något annat sätt.. För mig kändes det bara jobbigt att träffa människor jag inte känner på jul. Jag kan tänka mig att träffa en person jag känner lite eller vill lära känna. Men inte många människor på en gång.Så det var därför jag hellre ville sitta ensam. Om jag hade vänner och familj skulle jag självklart  vara med dom. Jag har inga problem att sätta ner foten mot min partner, tvärtom, jag skulle hellre vilja lära mig att kunna ignorera honom när han säger saker som sårar. Då blir det inte bråk. Men det är svårt…Han är den enda människan jag har i mitt liv så jag behöver honom. Utan honom mår jag sämre, har testat det. Jag försöker få in nya människor i mitt liv, men har inte lyckats ännu. Min ångest beror på ensamhet, kroppsliga besvär, min uppväxt och ett stort svek från vården som gör att allt känns meningslöst. Tar en dag i taget, än så länge vet jag inte om någon idiotsäker metod för att försvinna. Men tänker ofta på det. Hade jag inte haft min partner hade jag nog skyndat på den processen.

Visar 7 inlägg - 1 till 7 (av 7 totalt)
6

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.