Vad saknas?

Träffade en kompis igår på en bar.
För några dagar sedan var jag på teater.
Veckan innan dess på besök i en annan stad.
Även besökt en till stad.
Jag har också varit på en fotografiutställning.
Druckit en hel del öl och kaffe.

Socialiserat med andra kompisar. Ursprungsfamiljen och syskonbarn. Har cyklat. Ätit god mat. Varit i solen. På krogen/restauranger. Lyssnat på musik. Det har plingat till mycket i telefonen. Varit på jobbet.

Är dock inte en endaste liten millimeter lyckligare eller mindre ensam efter detta.
Så jag undrar hela tiden v a d det är som saknas?

Det är inte kultur (konserter, föreställningar, böcker). Inte resor. Inte träffa människor som jag känner. Arbetet hjälper föga. Mår inte bättre av att ha ett “rikt socialt liv” (verkar mest bli överväldigad och stressad).

Kompisen igår öppnade upp sig på ett sätt jag inte tidigare varit med om. Då upptäckte jag till min stora förvåning att jag inte på minsta vis var mottaglig för det. Det är som att djupa relationer eller vad man ska kalla det, heller inte lockar mig. Märkte att jag var avstängd. Samtidigt är mitt problem sällan att känna för lite, jag tycker jag känner för mycket oftast. Gått i terapi för att känna mindre. Det är på fullt allvar terapeuter uttryckt det så till mig, att det är vad vi jobbar för.

Kan det vara känslan av att livet går på repeat som är problemet?
Kom på det nu. Att addera ännu mer av det som jag redan har är inte lösningen.

Behöver inte fler konserter, fler relationer att underhålla, resor som är diffusa och underliga – utan mål.

Blev så avundsjuk på min kompis som har köpt en gård! En gård! Och de ska skaffa höns. Hon har två underbara barn och en helt fantastisk man. Så där satt jag på den här baren och sa gång på gång “Förstår du vilket liv du lever?”.

Kanske är det, det. Man behöver förnyelse och inte gå i samma hjulspår. Det handlar om nivån alltså. Tipset om att skaffa sig nya hobbies generellt eller så, är ju alltså helt fel. Man måste skruva upp och anpassa sig till en viss nivå. Man måste veta var denna ribba ligger. Jag förstår nu att det handlar om att skaffa sig typ höns. Flytta till en gård.

Det är nog den nivån jag måste börja anpassa mig till.
Inte boka ännu en konsert.
Ännu en meningslös fika.
Djupa samtal som jag haft i hela mitt liv med folk.

Nej.

Höns.

[Indigo Vutaqy]

Jag känner igen mig.

För mig är delvis det som saknas en trygghet. Att ha ett boende jag trivs med, att ha ekonomi som gör att jag klarar mig och kan se fram emot uppgradering av boende, att ha råd att bo i ett tryggt område.

Och så till sist, genuin gemenskap och kärlek.

Jag saknar vänner som jag känner att jag är på “samma plats i livet som”, och så en kärleksrelation, vilket jag aldrig har haft.

Jag tror det är de två sakerna som saknas för mig… Det kan vara svårt att vara mottaglig för att andra vill prata av sig om man känner avund.

<3 Ja, det kanske är lite den här stegen? (maslows behovstrappa) Man saknar det som man inte har, men däremot kanske inte mer av det som redan finns? Kände mig faktiskt lite bortskämd när jag läste igenom mitt eget inlägg, ser ju ut som jag haft en toppentid på sistone! Men det har jag icke. Det ska gudarna veta. Tror problemet blir när man känner att livet går på repeat – samma mönster och rutiner, år efter år.

Tack! Ja det är fan sant att jag nog över det stora hela satt i någon försvarsställning när jag mötte kompisen. Jag är inte bara avundsjuk, jag skäms desto mer över mig själv. Det är som att varje gång jag träffar någon som har barn- och familj just så sitter jag och känner en grov skam. Även avundsjuka förstås, men mest skam faktiskt. Känner du igen dig i det?