Vad jag än gör så blir det fel och inget kan jag lyckas göra ens “nästan” rätt. Det är exakt så känslan är.
Min psykologkontakt är avslutad, “patienten har fått verktyg, medger att det är svårt för henne att applicera det i livet då det ofta uppstår kaotiska situationer”
Ja, sen då?
“patienten ser fram emot mötet med försäkringskassa och arbetsinsats”
Ja, men hur ska jag klara det? När jag inte ens vet om jag kan hantera situationen som KAN uppstå inom 1 minut?
Jag har gått på sjukpenning sedan 8 sept -21, jag har inte kunnat arbeta på 100% på flera år och därför arbetat deltid, så jag får 10 300 kr efter skatt. Nu har jag bostadsbidrag, underhåll, barnbidrag och OMV bidrag för min son också så det går nästan runt. Men min sons mående är också i botten och nu börjar han bli även fysisk mot mig. Nätterna består i att undvika störa våra grannar för att han får utbrott. Under dagarna måste jag sova OM jag lyckats få honom till skolan. Hans pappa bor i annan kommun och vill inte kommunicera, men det går jättebra för honom att sonen flyttar dit.
Pappan kommer då isolera grabben hos honom och jag får troligen inte kontakt utan ett krig att uthärda.
Sonen tror att allt kommer vara som vanligt om han flyttar. Men är “som vanligt” att mamma bor i en skokartong utan möjlighet till sovplats åt honom? För med 10 300 kr efter skatt i månaden så är mina pengar slut efter hyra och el är betalt.
