Upphöra existera

[Blue Kosese]

Jag har varit så så deprimerad sedan slutet av sommaren. Jag brukar inte vara det. Jag har varit väldigt ärlig när någon frågat hur det är. Jag har svarat, “det är skit, jag mår jätte dåligt och vill helst sluta existera. Jag vill inte ta livet av mig men kommer inte ha ångest om jag hamnar på dödsbädden eller råkar krocka. Hoppas på det ibland när jag är ute och åker. Eller att jag blir påkörd eller blir dödligt sjuk”…att jag inte har någon framtidstro och inte heller ser någon ljusglimt i vardagen och jag ser aldrig fram emot något. Mina vänner vet. Min sambo vet och mina syskon. Vet ni va som hände? Kände jag mig ensam innan är det inget emot vad jag gör nu. Nu är jag inte bara mentalt ensam. Jag är helt ensam. Fysiskt också. Mitt umgänge försvann helt och min sambo har alltid saker han måste iväg på 24/7. Nu sitter jag här ensam och än mer deprimerad och bara känner att jag inte kommer längre än hit. Mitt liv är slut. Vad ska jag sitta här och glöm efter? Försöker ta tag och “rycka upp mig”. Komma på saker jag kan göra som gör mig glad. Men inget gör mig glad. Försöker skapa rutin på dagen. Men för vad och runt vad? Att sitta i soffan? Ta en promenad? Fixa maten så familjen kan äta och återgå till sitt och jag till mitt tomrum? Jag har gett upp och funderar på om jag ska sitta ut tiden tills det ger sig självt eller hjälpa avslutet på traven…

 

<3 Jag har läst det du skrivit. Hjärtskärande, fina du. Just att bli övergiven och lämnad själv när man varit ärlig nog om sitt mående, det är verkligen svekfullt av omgivningen. Jag blir upprörd å dina vägnar. Du förtjänar så extremt mycket bättre!

Känner även igen det där med att fylla sina dagar med något innehåll som ofta snarare upplevs som något meningslöst hittepå-projekt.

Är det någon särskild orsak som startade den här depression från första början där efter sommaren – om du vill säga? <3

[Blue Kosese]

Ja det är det. Konkreta grejjer som förklarar varför jag mår som jag mår. Jag fick en hjärnblödning för två år sedan. Va inneliggande länge och sjukskriven ett år. Fick lära mig typ allt igen. Stå/gå/sitta/äta. Jag jobbar heltid igen nu sedan december och tycker det funkar jätte bra. Jag blev gravid i december vilket också förklarar hur jag mår. Med hjärnblödning ingår depression och jag fick humörhöjande som jag inte kan äta just nu pga graviditeten. Så jag vet varför jag mår såhär…men har så svårt att tänka att att det “bara är därför”. Gravid och ensam gör inte mina tankar behagligare 🙈