Uhhmm… hjälp?

Jag tror inte att jag är deprimerad, men har känt mig så hopplös och som jag inte kommer ha en framtid. Jag ser verkligen ingen framtid för mig själv. Jag tänker på vad jag vill göra i framtiden, men varje gång jag försöker jobba för att få den framtiden jag vill ha så går allt åt helvete. Jag har sån enorm social ångest och min Asperger hjälper inte. Jag vill jobba inom film, men jag klarar knappt av gå till  lektionerna (filmlektioner). Jag brukade gå förut för att jobba på att vara social och bli bättre på det jag vill bli, men varje gång jag gick dit hade jag sådan ångest och blev bara ignorerad. Allt gick för snabbt och var för stressigt. Jag hade ju skola också med hur många prov som helst. Jag går inte lektionerna längre pga det jag nämnt och för att jag inte har energin längre. Jag har inte energi för något. Jag vill göra massa saker, men klarar ju knappt gå upp ur sängen eller ut. Jag har börjat sova för länge och sova för sent. Är i en ond cirkel. Jag känner mig misslyckad och som en idiot för att jag inte klarar av ett skit. Jag har mått så här i över ett år. Självmordstankar, tvångstankar, mobba mig själv.. Ibland brukar jag försöka sluta tänka på allt jobbigt och isolera mig själv från de tankarna, och då blir jag som en robot känns det som, jag känner mig tom. När jag känner för att gråta så kommer inget ut och om det gör det så börjar jag skratta åt mig själv efter 4 sekunder. Jag är patetisk enligt mig själv. Jag vet att vad jag tycker om mig själv inte bara kommer från mig själv, utan också från andra runt om mig. Mina släktingar skämtar om min Asperger, säger att ha Asperger inte är en ursäkt för att ogilla ljud eller något fast jag vet mycket väl att det är det, blir kallad konstig och en besvikelse och snorunge etc fast jag inte ens gjort något. Vad jag än gör så är ingen nöjd, och verkligen inte jag själv. Jag är en perfektionist. Jag hittar alltid felen hos mig själv för att andra gjort precis samma sak och fortsätter göra det. Jag blir kallad lat för att jag inte har energin till att laga mat åt mig själv eller städa osv, vilket gör mig så otroligt arg och sårad då jag inte anser att det beror på lathet utan att jag mår dåligt. Förut brukade jag inte ens borsta tänderna, jag gjorde det väldigt sällan, samma med att duscha, men nu har jag börjat skaffa en rutin och borstar alltid tänderna på kvällen och duschar en gång i veckan vilket jag är stolt över, men som andra inte förstår. För andra är det vanligt duscha varje dag och borsta 3 gånger om dagen, städa, träffa folk, göra sitt arbete, laga mat osv, men för mig så är det vanligt göra de sakerna mycket sällan och endast vara på mitt rum och kolla film. Jag försöker att redigera videor vilket är ett av mina största intressen, men jag har inte orken att göra det, jag öppnar datorn bara för att stänga den igen när den är på. Om jag blir tvingad laga mat, städa, duscha osv så gör jag allt så snabbt som möjligt, för jag står inte ut med att det tar tid, samma med allt annat. Jag tror det är relaterat till hur jag mår. Allt tar min energi. Jag kan socialisera i ca två timmar och sen blir jag trött, jag kan redigera i två timmar högst och sen orkar jag inte mer, jag kan duscha i 20 minuter och sen vill jag inte mer. Allt som tar tid tar min energi. Jag tillbringar bara min tid vid sängen och telefonen. Jag har enorm ångest över skolan och allt jag inte gör och borde göra, men kan inte få mig själv till att göra det. När jag läser en bok eller något så känns jag tom och min hjärna lika så, jag fattar inte vad det står eller vad jag kollar på, jag zonar ut, det är som om jag inte är där så att säga. Det känns verkligen som om jag överdriver om allt, och det känns som jag gör allt för uppmärksamhet och skriver detta för uppmärksamhet, men jag försöker att sluta tänka så. Alla får mig alltid att tro jag överdriver, så är därför jag tänker så själv. Min pappa har alltid kallat mig för en lögnare, fuskare osv bara för jag brukade vara så som liten, men nu är jag vuxen vilket han inte verkar ha tänkt på. Han tror att han känner mig och vet allt, men sanningen är att han bara vet det jag låter honom se och det han såg när jag var typ 10. Jag träffar honom väldigt sällan så han vet inte något personligt om mig alls och vem jag är. Jag är trött på människor som beter sig som de vet allt om mig….Han har nyligen skaffat en ny flickvän och kommit ut med nyheten att de ska få barn nästa år vilket jag inte alls är glad över. Jag grät över det samma dag. Han har inte behandlat mig bra rent känslomässigt under min uppväxt, och att han nu ska få barn och behandla detta barn mycket bättre och ge den allt han inte gett mig får mig att må skit. Jag har inget problem med själva barnet eller hans flickvän, utan bara honom. Jag älskar honom otroligt mycket då han varit där för mig några gånger, men det har varit så många bråk med honom och han har ALDRIG bett om ursäkt. Han har enorma anger issues, det räcker med att jag råkar ge honom en blick för honom att bli sur och säga ”ge mig inte den attityden, visa mig respekt”. Jag hatar att han ska få en ny familj som jag inte kommer att vara en del av, och att barnet kommer växa upp i en känslosam och kärleksfull familj, som jag inte fick av honom. Jag har alltid varit närmast min mamma. Jag är så nära på att bryta ihop och skrika på honom, men jag vet av erfarenhet att han inte kommer att lyssna. Jag är så rädd för att förlora honom och att han kommer älska det barnet mer. Jag har aldrig önskat mig ett syskon och jag vill verkligen inte ha ett. Speciellt inte ett halvsyskon. Jag kommer såklart älska det barnet, men jag tror inte jag klarar av hela denna situationen. Jag vill verkligen konfrontera honom, men jag undviker alltid konfrontation at all costs och särskilt när det är min pappa. Jag är alltid rädd för att förlora folk och vara ensam, och jag har förlorat så många människor redan, även om de varit toxic, och jag har INGA vänner alls nu. Jag har ingen att prata med om allt för om jag pratar med någon jag redan känner kommer de döma mig. Jag har skolkat en hel del och fått CSN varning pga mig mentala hälsa, men ingen förstår det, ingen bryr sig. Jag pratar ofta med kuratorn på min skola och hon försöker hjälpa mig men hon lyssnar inte heller på mig vilket gör mig arg. När min mentor och lärare frågar hur jag mår och allt går säger jag dåligt osv men han skrattar bara bort det och ger ingen sympati eller hjälp eller stöd på något sätt. Skolan är inget stöd alls, utan bara ett rent helvete. Vi ska hela tiden få in information, men jag har blivit så jävla glömsk på sista tiden och har så svårt ta in information. Jag kan såklart fortfarande ta in viss information, men är betydligt svårare än för ett år sedan. Skolan och privatlivet har fått mig att må såhär. Jag har blivit mobbad hela mitt liv om det gör någon skillnad för hur ni uppfattar mig..och är väl där mitt dåliga självförtroende grundar sig. Ingen gillar någonsin mig, och om de gör det så fuckar jag upp det. Jag tänker ofta på att göra illa mig själv och göra självmordsförösk för att se hur många som skulle bry sig och för att jag tycker att jag förtjänar må dåligt och ha ont. När jag råkar göra illa mig gillar jag hur det känns, även om jag knappt tål smärta, och jag gillar att det syns. Jag skrattar åt hur patetisk jag är. Jag skrattar åt att jag skriver det här och hur dåligt jag förklarar allt. Jag kommer inte ens ha fått med allt nu men anyway.. Jag vill gå på terapi men pga social ångesten och att jag är vuxen nu så vågar jag inte. Jag har inte så mycket tillit till de man pratar med på terapin och det känns som de bara gör det för pengar och inte för att hjälpa folk. Jag klarar inte heller av att prata med en främling om hur jag mår och att den ska sitta där och döma en och skriva ned saker och att den inte visar en enda emotion framför en, att den är gjord av sten liksom. Jag kan inte sitta och gråta framför en som inte verkar bry sig för då känner jag mig ännu mer patetisk. Dessutom så känns det som allt jag känner är ett påhitt och att jag överdriver. Jag mår ju bra ibland liksom, jag kan skratta osv, mår ju inte toppen, men …så därför tvivlar jag alltid på mig själv. Bör jag gå på terapi?

Liksom låter det som jag behöver hjälp? Som jag kanske har depression? Eller är jag bara ledsen typ

Hej vännen!

Kan inte säga om du är deprimerad, men tycker inte du ska känna att du varken hittar på eller överdriver när du beskriver hur du känner och hur du själv upplever ditt mående. Det är en viktig egenskap att ens kunna känna och ge uttryck för det, även i skrift. Det ska du vara stolt över.
En regel man brukar gå efter är att om man har varit konstant nedstämd en längre tid, då har man hamnat i en depression, och då kan man behöva hjälp med till exempel medicinering för att ta sig ur det. Annars kanske du bara är vilsen just nu? Det är så mycket som händer i ditt liv just nu, så det kanske blir för rörigt för dig att hantera? Därför blir du även matt och trött? Jag önskar jag kunde ge dig kraft och inspiration att inte må som du gör just nu, och är verkligen ledsen att du har varit med om det som du har varit med om…. Det är inte okej att bli behandlad som du har blivit. Alla människor, oavsett, har rätt att bli behandlad med hänsyn och respekt. Att du har en diagnos gör ju så klart livet mer komplicerat, men du är inte din diagnos, du är du, och har tankar och känslor som alla vi andra som man inte kan trampa på hur som helst. För det gör att man känner sig mindre värd, och förstör så otroligt mycket. Det är inte på något vis rätt. Jag önskar bara att du kunde vända dina motgångar och personer som sårar dig mentalt till att få styrkan och kraften att göra något bra med ditt liv, och att du ska må bra, både fysiskt och psykiskt. Människor vi möter i livet, till och med våra föräldrar, är bara medpassagerare på vår resa.
Vi möts, och skiljs, och en dag måste vi även skiljas för alltid. Så ta vara på din stund på jorden, gör det som är viktigt just för dig. För du är den viktigaste personen i ditt liv. ♥️

 

Jag hör att du verkligen inte mår bra och oavsett om det du upplever stämmer in på depression eller inte, så är dina känslor verkliga och någonting som ska tas på allvar. Glöm dessutom inte att formulär för screening av tex depression och ångest också bygger på normer, och kan göra att känslor av tex tomhet, ilska och trötthet inte fångas upp då formulären mer fokuserar på känslor av ledsenhet och oro.

Om du inte är deprimerad så skulle det tex kunna vara din livssituation och dina erfarenheter av att inte ha blivit sedd som gjort att du känner som du gör, och att om din situation ändras så skulle du direkt må bättre. Det är inte konstigt att man inte mår bra när man inte blir sedd eller bemött med respekt. Du skulle absolut kunna bli hjälpt av att prata med någon som kan ge dig respekt och förståelse. Även om du skulle uppfylla kriterierna för en depressionsdiagnos så påverkas du ju såklart av din omgivning, vilket inte gör saken bättre i så fall.

Jag själv har ADD och önskar ibland att man kunde få röntga hjärnan för att få någon slags bevis för sig själv, för att slippa skämmas och känna sig som en bluff. Och för att kunna visa för omgivningen och säga: “Titta här, jag hittar inte bara på, är inte bara lat”.

Kram.

Inte alls otroligt att det är en depression. För mig var det väldigt skönt med en diagnos. Att förstå att andra har känt likadant, och att det finns hjälp att få. Att om det ges ett namn har den (inom vården) jag berättat för tagit mig på allvar. Jag är inte “bara gnällig”. Så våga be om hjälp. Kram!