Hem > Forum > Depression > Två sidor av livet.

Två sidor av livet.

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Jag har under en tid inte kunna uttrycka mina känslor eller tankar men så har jag känt av nu att det börjar komma smygandes inpå mig.

    Tankarna, alla små saker som blir stora problem, att dra ut på saker, vill/orkar/vågar inte ringa samtal som jag egentligen måste, håller mig isolerad på gården för där är jag trygg.

    Förra året var ett riktigt skit år, men i år har det bara blivit ännu värre. Flera akutbesök pga av min tarmsjukdom IBD nyligen fått diagnosen, flera prover och undersökningar.

    Nu väntas en större undersökning om två veckor och den fick igång alla tankarna och oron ännu mera.

    Det finns två sidor i mitt liv, ena sidan vill ge upp för den orkar inte allt som kommer att komma med kroniska sjukdomar och den fysiska och psykiska smärtan det innebär. Jag ville ge upp redan innan jag vart sjuk då jag länge haft det jobbigt med typ allt.

    Men så finns den andra sidan, den må vara väldigt liten men har hållit mig vid liv i många år nu. Tack? vare den lilla gnistan på hoppet som finns där att allt så småningom ska bli bra.

    Men jag kommer inte blir helt bra, jag kommer alltid vara sjuk. Jag kommer aldrig kunna jobba med vissa saker eller göra vissa saker jag skulle vilja göra.

    Varenda gång jag äntligen orkat och kunnat se en framtid och kämpat för det så har jag gång på gång sparkats ned med sjukdomar som sätter ett stort stopp för dom. Som att livet trycker ner mig för att se hur mycket jag orkar med innan jag släpper allt.

    Jag kan inte ens planera in något det här året för jag kan inte åka hemifrån, för är jag inte hemma är jag inte trygg. Jag kan inte åka bil långt för att magen kan när som helst bestämma sig för att jävlas.

    Jag kan inte göra något. Jag kan bara vara hemma och planera in mina sjukhusbesök i hopp om att det ska bli bättre.

    Men på något sätt känns det omöjligt, för det känns som att dom kommer hitta annat som gör att jag inte alls kommer leva så länge ändå. Sen oron och nervositeten innan alla besök, planeringen som krävs för att se till att jag ens kan komma iväg.

    Så varför inte bara ge upp nu på en gång.
    Men den där lilla gnistan eller hoppet om att det kanske faktiskt inte är så som jag tänker eller som magkänslan säger mig att det är. Det kanske är värt att vänta den korta tiden till för att se om det stämmer eller ej.

    Men tills dess kommer jag vara arg, ledsen och känna hopplösheten och ensamheten.

    Att ingen förstår. När jag väl försöker förklara så går det inte för det är för svårt att förklara om man inte själv varit i närheten av dom svårigheterna eller tankarna.

    Jag kan räkna på mina fingrar på två händer hur många gånger jag varit iväg hemifrån under dessa snart 6mån.. Dom gånger jag varit iväg har bara varit till sjukhuset i stort sett.

    Påfrestande är bara förnamnet.

    Ikväll vet jag att känslorna kommer hålla mig vaken och förhoppningsvis även få en och annan panikattack/ångestattack..

    Stor kram till dig <3

    Jag känner igen mig jättemycket i det du skriver. Har en drös med sjukdomar och fruktar att flera kommer. Funderar lite på att det talas väldigt lite i samhället om att man ska få stöd när man får olika sjukdomsbesked och sorgen det innebär att leva dagligen med dem. Någon typ av krissamtal borde man erbjudas när man får flera sjukdomsbesked kort efter varandra. Tycker du likadant?

    Jag tror alltså på massor av stöd för att ge en den där energin som man desperat behöver eftersom sina sjukdomar tar så mycket av en. Kan det vara något som skulle kunna vara ett alternativ för dig att fråga på sjukhusen om du kan få prata med någon professionell? För att acceptera allt det här som hänt och också få hjälp i att orka hitta tillbaka till tilliten i livet igen?

    Trådstartaren

    Tack <3

    Jag känner också att det skulle vara bra om sjukhusen erbjöd ännu mera stöd när man får olika sjukdomar som man ständigt måste leva och handskas med.
    Senaste tiden har jag mest öppnat upp mig till min mormor om alla mina tankar och det har hjälpt mig mycket. Jag bävar för den dagen jag inte har henne kvar att ringa varje dag (hon är runt 80år).

    Närmre familjen är inga jag riktigt kan eller vill prata med om allt då jag även belastar dom då i en redan svår tid med pandemin och alla dess effekter, dåligt med arbeten mm.

    Det skulle nog vara väldigt ”bra” att få hjälp i från sjukhuset i form av en stödperson som man kan vända sig till. Det svåra är att jag inte är öppen av mig för främmande och det tog mig mer än 10år att börja prata mer om mina känslor för min pappa.

    När jag träffar min läkare nästa gång ska jag i alla fall prata mer om hur påfrestande det här är för mig och så får jag se vad det leder till.

    Gud vad jag kände igen mig i din text. Jag har också äntligen fått diagnosen IBS efter typ 10 år med problem. Jag var tvungen att sluta på min utbildning pga av depression och stress. Har tagit anti deppresiva nu i en månad och allt känns jobbigt.

    Precis som du beskriver det så blir allt svårt. Allt man ”måste” göra blir för mycket, alla telefonsamtal… När man knappt orkar ta sig upp ur sängen så blir allt annat extremt jobbigt.

    Kram till dig. Det var skönt att läsa om någon som känner likadant.

    Trådstartaren

    Undersökningen jag var så orolig över gjorde jag i tisdags, en så kallad koloskopi. Fick både lugnande och smärtstillande. Den gick bättre än jag trodde även om jag inte har alla provsvar än.

    Men samtidigt hade jag rätt, undersökningen visade total Ulcerös Kolit. Trots att jag på kortison och underhålls medicin innan var det ändå ganska så illa.

    Så jag blev direkt inlagd på sjukhuset 🏥

    Inte direkt chokad utan ganska väntat för mig och hade förberett mig på det.

    Men ändå en omställning 🥴

    Jag är satt på tarm vila så får mat via mitt blod i armen samt dricka vatten och 3st näringsdrycker ut fördelat på dagen. Får alltså en ställning där droppen sitter och som jag har på mig under hela kvällen,natten, morgonen sedan en paus på ett par timmar under dagen.

    Det är som att hamna i verkligheten att mina mage inte mått bra på länge och även om jag fungerat bra har jag inte mått bra.

    Men nu mår jag sämre, troligtvis pga av medicineringen då jag får betapred kortison intravenöst två gånger dag. Sen att magen är helt konstig och jag får olika sjukkänslor till och från. Ena stunden fastnar jag vid fönstret i mitt egna rum på sjukhuset och bara stirrar ut och tankarna går.

    Andra stunden får jag ont eller mår lite sämre och möts direkt av trötthet och vill typ sova. Nästan haft feberkänning idag så hoppas inte jag åker på feber eller någon annan komplikation.

    Tredje dagen idag, men mår sämre fysiskt än vad jag gjorde hemma. 🥴 Men det är ju för att kroppen försöka läka nu eller något.

    Imorgon ska jag ha ny undersökning och efter det vet jag om hur länge jag blir kvar här. Jag tror att det minst blir över helgen men säkert längre än så.

    Jag är ibland väldigt spänd på allt som sker här, första natten sov jag dåligt dels för att det jag får är vätskedrivande, men också för att dom kollar till droppet på natten vilket jag inte var beredd på så jag hoppade till typ varje gång nån öppna dörren 😂

    Inatt gick det bättre och inte lika lätt skrämd, fast jag blir det fortfarande emellan åt när dom kommer in till mig. Räcker med en knackning så hoppar jag till ibland.

    Vilket tyder på att jag nog är lite spänd.

    Min värsta ångest kommer nog när jag väl får komma hem, men det beror nog på hur jag kommer må här och om jag blir bättre eller sämre. 😕

    Livet är f.n inte enkelt.

    Jag har dessutom haft stora rädslor för sjukhus tidigare (har fortfarande lite), samt svårt för det sociala då jag är så blyg. 🥴

    Kram till dig <3 Du är så duktig och modig som går igenom det här. Som går på undersökningarna och nu också är på sjukhus trots att du tycker det är läskigt <3

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.