Hem > Forum > Depression > Tröstlöst

Tröstlöst

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2
  • Hej!

    Jag har haft en negativ inställning till livet så länge jag kan minnas… när mitt första barn var 1 år drabbades jag av panikattacker. Har gått på antidepressiva efter det och har nu haft dessa i 10 år. Dessa gör dock bara lite nytta ett tag och sedan är man tillbaka i grubblandet. Ingen psykolog eller läkare gör så mycket åt detta då jag både har familj och jobb (inte så illa med andra ord) slutat prata med mina närmaste om detta då ingen kan göra något åt det. Skulle vilja både orka med min familj och mig själv … älskar hela min familj men när meningslösheten sätter in så orkar man helt enkelt inte…

    Vet inte riktigt vad jag ska göra men att få skriva av sig lite är rätt så skönt.

    Känner igen mig i det du skriver! Ångest och panikattacker. Min dotter är 1.5 år och jag kan inte vara den ”normala” pappan man ska vara. Jag försöker.

    Grubblandet.. det är lätt att hamna där. Jag fastnar väldigt ofta i den skiten. Och inget bra kommer ur det. Tvärt om föder det mer ångest. Jag äter antidepp. tabletter och dpm har hjälpt mig till en viss del. Skalar liksom av alla mina känslor och planar ut dom, vilket inte uppskattas där hemma direkt men är det jag behöver just nu.

    10 år på medecinen låter som en lång tid. Har du pratat med din läkare om din medecin?

    Meningslösheten är också en del av min vardag. Inte alla dagar men tillräckligt många för att jag ska tycka att det är skit jobbigt. Jag får ofta flyktkänslor, att jag vill lämna allt och bara springa 100 mil åt helvette och klippa kontakten med allt och alla och bosätta mig ute helt ensam ngn stans så att alla slipper mig och jag dom…

    jag gick nyligen in i väggen, hatar det uttrycket, men det blev för mkt med allt. Föräldrarollen, ekorrhjulet, relationen, vänner, familj…. Så jag åkte nyligen iväg utomlands i 10 dagar för att få en paus, ör påväg hem nu.. får se om det har hjälpt eller om kag hamnar i samma gamla mönster igen. Jag har iaf hittat tillbaka till en bit av mig själv så jag kan rekommendera detta om det känns rätt flr dig.

    Prata med din familj!

    Du är inte ensam ..

    Trådstartaren

    Känner igen mig i det du skriver! Ångest och panikattacker. Min dotter är 1.5 år och jag kan inte vara den ”normala” pappan man ska vara. Jag försöker. Grubblandet.. det är lätt att hamna där. Jag fastnar väldigt ofta i den skiten. Och inget bra kommer ur det. Tvärt om föder det mer ångest. Jag äter antidepp. tabletter och dpm har hjälpt mig till en viss del. Skalar liksom av alla mina känslor och planar ut dom, vilket inte uppskattas där hemma direkt men är det jag behöver just nu. 10 år på medecinen låter som en lång tid. Har du pratat med din läkare om din medecin? Meningslösheten är också en del av min vardag. Inte alla dagar men tillräckligt många för att jag ska tycka att det är skit jobbigt. Jag får ofta flyktkänslor, att jag vill lämna allt och bara springa 100 mil åt helvette och klippa kontakten med allt och alla och bosätta mig ute helt ensam ngn stans så att alla slipper mig och jag dom… jag gick nyligen in i väggen, hatar det uttrycket, men det blev för mkt med allt. Föräldrarollen, ekorrhjulet, relationen, vänner, familj…. Så jag åkte nyligen iväg utomlands i 10 dagar för att få en paus, ör påväg hem nu.. får se om det har hjälpt eller om kag hamnar i samma gamla mönster igen. Jag har iaf hittat tillbaka till en bit av mig själv så jag kan rekommendera detta om det känns rätt flr dig. Prata med din familj! Du är inte ensam ..

    Hej och tack för din berättelse

    … känner igen mig i mycket du skriver om. Vi reste utomlands i höstas och det funkade kanon och kändes verkligen som att man laddade batterierna igen. Men sedan tillbaka till verkligheten….

    Jag har jobbat inom psykiatrin i 15 år… att motivera en deprimerad är bland det svåraste som finns.

    Vad säger man till någon som inte känner mening?

Visar 3 inlägg - 1 till 3 (av 3 totalt)
2

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.