Jag har varit deprimerad i flera år utan att riktigt kunna få nån hjälp från vården annat än mediciner som bara gjort mig avtrubbad. Det är först efter att ha blivit tvångsinlagd pga mina självmordstankar/planer, som vården har kunnat gå med på att hjälpa mig. Nu efter utskriving från den slutna avdelingen har jag fått en psykologkontakt.
Men nu är problemet att jag liksom hunnit ge upp. Jag vill fortfarande dö. Jag ser inte längre nån mening med att försöka bli bättre.
Jag går till psykologen men jag har noll motivation och det känns mest som nått jag gör medan jag väntar på att jag ska kunna ta livet av mig. Samtidigt finns det en liten del av mig som vill ta vara på den här chansen. Min psykolog försöker verkligen hjälpa men jag är liksom inte riktigt mottaglig för det.
Om jag ska ge det en chans så måste jag komma runt de konstanta självmordstankarna. Men jag är skiträdd för att jag ska bli tvångsinlagd igen om jag börjar prata om självmord. Jag vet inte hur han kommer att reagera eller hur ärlig jag kan vara innan jag blir inlåst igen.
Självklart vet han varför jag varit inlagd och vi pratade väldigt kort om det en av de första gångerna. Då försökte jag tona ner det så mycket som möjligt – just för att jag är rädd för att bli inlåst.
Hur öppen kan man vara med sina självmordstankar?
När är min psykolog tvungen att anmäla?
Finns det nått bra sätt att ta upp självmord utan att man riskerar tvångsinläggning?
Är det äns värt att försöka?
