suicid och depression – så hjälpte inte mina föräldrar mig

[Pink Diholo]

Jag berättade flera gånger för mina föräldrar att jag hade självmordstankar. Då började dem tycka att jag var jobbig och gjorde ingenting för att hjälpa mig. Speciellt mamma höll på. Min psykiatri lyssnade också väldigt lite på hur jag mådde.

 

Det gjorde att jag fick sämre relationer till vissa personer och spred rykten. Jag gjorde också utspel. Idag har jag fått en bra medicin som ska hjälpa mig bättre. Men jag känner ett jättestort samvete om vad jag har gjort. Jag måste idag bryta kontakten med folk.

 

Det var samma sak att jag befann mig i en riktigt allvarlig melankolisk depression. Jag skulle kunna räkna med att mina föräldrar skulle kunna hjälpa till för dem har känt mig hela livet. Men dem struntade i mig nästan helt. Det gjorde att jag skämde ut mig och jag har svårt att prata med folk genom att skylla på dem. Det är ju min familj och jag kan inte snacka skit om dem. Men det är ett jättesvårt val. Jag blir galen på mig själv och vet inte hur jag längre ska uppfostras i det nya samhället när inte mina föräldrar verkar ha tänkt på det.

 

Hur kan jag förklara?

 

 

Kan du säga kanske att du mådde verkligen piss under en period och är ledsen om du på något sätt sårade någon under den tiden? Även kanske förklara att du stod utan hjälp och skäms verkligen över vad det resulterade i, typ?

Jag kan säga att jag också haft såna perioder där jag “spårat” och i efterhand behövt förklara varför jag agerat som jag gjorde. Det är hemskt att känna det där dåliga samvetet som du beskriver. Samtidigt är det kanske nästan för mycket begärt att en person ska hålla ihop när den mår dåligt – och hjälpen totalt uteblivit?

<3

Fortsätt söka hjälp tills du är nöjd. Ge dig aldrig. När ingen förstår då kan du inte ge upp. Alla är inte lika smarta som du. Du måste förstå att dina föräldrar inte alltid kan se din ångest och smärta. En del är ganska isolerade i sina huvuden.