Suicid? Leva? Svår fråga

[Red Cefefo]

Hej jag är en tjej på 14 år som för några månader sedan försökte ta livet av mig genom att ta 40 st paracetamol på 500g. Låg på sjukhuset i några timmar sen blev jag hem skickad. Fick prata med en akut psykolog direkt när jag kom ut från sjukhuset men det var inte alls till någon hjälp då va satt i ett rum och snacka om emojis helt plötsligt och då psykologen började prata om sin familj helt plötsligt. Jag sket i henne och såg aldrig henne igen.

Jag fick på BUP 3-4 gången ungefär men fattade inte grejen med det,min kurator där blev arg när jag inte höll ögonkontakt med han eller om jag hade sagt något dumt. Min mamma berättade för min kurator på BUP att jag kallat pappa massa saker då jag själv inte ens tycker det var något hemskt så men då jag sa gubb jävel. Då helt plötsligt skrek min kurator på mig och sa att jag inte kan trycka ner andra och säga sånt. Jag gick aldrig mer dit sen.

Nu sitter jag här själv hemma med rivmärken på båda mina lår och känner att jag inte kan prata med någon utan att dem dömer.

Jag känner mig liten typ att så många har det värre än mig som faktiskt har en anledning att prata med riktiga psykologer. Jag känner att ja inte har dem största problemen ever.
Men jag misstänker själv att jag har adhd och autism då jag har f i dem flesta ämnen och båda diagnoserna hade förklarat så mycket i mitt liv varför jag är så speciell på det sättet och varför jag inte fattar vissa saker. Men det har jag ingen att säga det till för jag litar inte på någon då dem jag än så länge pratat med inte hjälpt mig ens lite. Min pappa är emot adhd och autism och alla andra diagnoser typ då han tycker de är påhitt och ”alla” har allt nu för tiden säger han så vet verkligen inte.

Känner att allt är så problematiskt och känner att avsluta allt bara. Har ett fint avskedsbrev liggandes i mitt smyckeskrin som jag skrev när jag var 11. Jag orkar verkligen inte mer och vet inte om jag ska söka hjälp och isåfall hur.

Mina kompisar tror jag mår bra jag har kompisar som skämtar om hur smal jag är och som kränker en på skoj. Dem har ”skojat” om mina mest insecure delar av mig som mina ben,armar,mage,och speciellt värst e nog mina bröst då dem minst en gång i veckan gör något skämt om dem om hur små dem är. Jag har alltid varit smal då jag har snabb metabolism men det har nu bara blivit ett problem då alla klagar på mig hur smal jag är men det ingen vet är att jag varje natt äter ungefär 2000 kalorier då jag trycker i mig det mesta för blir så hävla hungrig på natten. Jag hade gjort vad som för att blir normalvikt.
Men jag åter igen säger de jag vill verkligen avsluta allt jag vill visa hur dåligt jag mådde och även visa folk att dem gjorde mig ila.

Jag mår verkligen inte bra för varje natt äter jag tills jag spyr nästan och skär i mina lår som om det vore att man målade mandalaz.
Jag vill söka hjälp men vet verkligen inte var,när och hur.
Jag sitter just nu och väntar på att ett paket med rakblad ska komma hem till mig. Men ångrar mig vill inte ha dem och sen när dem kommer så kommer det vara så svårt att väl motstå dem då så hjälp SNÄLLA HJÄLP!

[Olive Buloce]

Låter som du haft otur att hamna bland en massa vuxna översittare.

Jag har tyvärr inget bra svar. Förstår om det känns ensamt. Tror du inte att du kan välja en av vännerna som inte skojar om dig och berätta hur du mår? Eller börja skriva ner hur du känner dig innerst inne och ge till din mamma? Berätta att du vill ha hjälp att hitta en psykolog som funkar, inte bara första bästa, och kanske en utredning?

Jag hoppas du hittar ett sätt att ta plats här i världen. Du förtjänar att höras och bli sedd.. Och det är inte lätt att vara tonåring. Man blir behandlad som ett barn samtidigt som man förväntas agera vuxet. Stå på dig!

[Purple Vojaju]

Den svåraste frågan av alla. Just nu kan jag “bara” skriva Gör Ditt bästa med dina frågor och kämpa för att hitta svaren som gör ditt liv enklare att leva!