Snälla – Hjälp?

Hej! Vet inte alls var jag ska börja eller berätta om mig själv, kommer någon ens orka läsa eller bry sig?

Jag har alltid haft svårt i socialt, men det blev värre när jag börja i en ny skola i 7an och allt där började, jag ska iaf berätta allt? Under tiden jag spelade basket och det var summercamp i gbg så började det spridas rykten om mig och taskiga kommentarer i laget, jag ville hem redan när vi var framme med bussen..Det var precis starten innan jag mår som jag mår. Trodde allt skulle bli toppen när jag skulle komma hem efter den sommaren till nya skolan, var såå taggad! Efter redan första terminen började folk ignorera mig, om jag drog mig från själv för att jag inte orka med att ha det så “brydde” de sig helt plötsligt och kom fram för att prata.. Lärare dumförklara mig, blev sura om jag inte förstod/fråga om hjälp eller svarade fel..jag va enligt dem hjärndöd som tilloch med yngre elever sa till mig.. Jag började skolka, självskada och mina betyg sjönk, 3 godkända ämenen i 8an, som jag innan hade kämpat för..Jag ville bli veterinär, min dröm sen jag var liten..Tillslut försvann suget för mat, eller snarare att om jag väll åt så tog jag allt jag hitta och spydde upp det igen..Jag börja hata mig själv, min kropp och mitt utseende. Hade en bästa kompis som började dra sig bort, som jag känt sen 2an, hon viste hur jag måde och självskandet men hon brydde sig aldrig ser jag nu när jag skriver.. Under en bildlektion när vi höll på med gips så drog jag upp ärmen för att inte kladda ner tröjan och hade totalt glömt såren, en kille i min klass såg och sa ungefär “(mitt namn), du måste sluta, de är inte bra” Folk började fråga vad det var och sen var det inge mer med det, han brydde sig inte heller, han kommentera även att jag åt mycket i skolan då jag väll åt.. Försökte / hade planer på att ta mitt liv men brytit ihop varenda gång. Idag har jag gått ut grunskolan precis och kör ett sabbatsår innan gymnasiet, kan inte komma in på veterinär linjer pga min förra skola, vilket jag även mår sämre av. Ska jobba och va hos min häst varje dag. Vilket ska bli sjukt skönt, mamma vill att jag ska landa lite..Men problemet är att jag mår sjukt piss fortfarande utan att mina föräldrar vet, ständigt tankar om att jag måste självskada eller självmordstankar eller om mig själv, skola, socialt, min kropp och att börja spy igen..Jag vet inte vad jag ska göra för att få slut på det, orkar inte mer, vill bara må bra men kan inte, har add, autistiska drag och socialångest på papper, tar inga mediciner, varit i kontakt på både bup och prima. Idag har jag en kompis, som har hindrat mig från att ta mitt liv 2 gånger och kommit över ungefär 2-3 gånger om inte mer för att stoppa mig från att självskada eller spy..Jag ser upp till henne enormt mycket och ser henne som iaf min bästa kompis men är nog inte hennes, hennes sociala liv är mycket större, hon försöker få mig att ändra mitt beteende mot mig själv och gilla mig själv, har vanligtvis svårt att prata, kommer inte på ALLS vad jag ska säga men med henne är det inga problem. Ändå om jag iallafall har henne så känns det som om jag kommer ge upp varje dag som går..Vad kan jag göra för att få ett slut på dethär? Orkar inte mer.. Ursäkta för den långa texten, men tack för att du tog din tid, det värmer iaf.

Hej

Tyvärr kan man inte tvinga sej själv att må bra.Då skulle väl ingen må dåligt.Knepet är nog att försöka hitta saker som man mår bättre av och kanske inte ha för höga krav på sej själv.Man måste nog träna på att acceptera sej själv och gradvis lära sej att tycka om sej själv.Djur är ju alltid bra.De accepterar en som man är och visar man omsorg mot ett djur så får man nåt tillbaka.

Kanske ska du försöka att prata med dina föräldrar om hur du mår?Om de är normala föräldrar så bryr de sej såklart om dej och vill att du ska må bra.

Sköt om dej och lycka till i framtiden.

Anonym skrev:

Hej Tyvärr kan man inte tvinga sej själv att må bra.Då skulle väl ingen må dåligt.Knepet är nog att försöka hitta saker som man mår bättre av och kanske inte ha för höga krav på sej själv.Man måste nog träna på att acceptera sej själv och gradvis lära sej att tycka om sej själv.Djur är ju alltid bra.De accepterar en som man är och visar man omsorg mot ett djur så får man nåt tillbaka. Kanske ska du försöka att prata med dina föräldrar om hur du mår?Om de är normala föräldrar så bryr de sej såklart om dej och vill att du ska må bra. Sköt om dej och lycka till i framtiden.

Dem vet om det mesta men de vet inte om hur jag mår nu o jag ser inte hur det kommer hjälpa mig att berätta och dels är jag rädd att säga att jag har självmordstankar..Dem har tagit mig till prima och bup, stannat hemma för att jag inte ska självskada och de bryr sig men jag vet inte hur de kan hjälpa mer..

Hej fina du!

Jag har läst igenom din text och jag råder dig att berätta för dina föräldrar på en gång. Jag är själv en tjej på 20 år och har precis sagt till min mamma att jag inte vill leva mera. Jag har ett bra liv i övrigt en mamma som älskar mig mest av allt, mormor och morfar som alltid finns där, en kille som älskar mig och har ett bra liv och snälla svärföräldrar. Jag har ” allt ”  som jag vill ha i saker, fina kläder, bra smink, fina underkläder osv MEN ändå så mår jag inte bra.

Jag har aldrig mått riktigt bra utan jag har förträngt allt i mitt liv och idag inser jag hur mycket jag har varit med om. Min barndom var hemsk, jag har inte den pappa som man önskar sig, min pappa bryr sig inte och om han säger att han gör det så förstår han inte. Han är sjuk skulle jag säga. Manipulerar en gör han. Visst jag och pappa har gjort mycket ihop, vi har åkt på semester till Danmark, Skåne, Smögen, Göteborg alla fina sommarställen men varje resa har varit en katastrof.

Så om du har en pappa som bryr sig om dig så tycker jag verkligen att du ska ta vara på det. Och prata med han och din mamma. Jag lovar dig att det känns bättre om du pratar ut och visar att du mår så dåligt som du gör. För det har jag gjort och det första steget är att våga prata ut. Det är ett första steg tjejen.

 

 

Anonym skrev:

Hej! Vet inte alls var jag ska börja eller berätta om mig själv, kommer någon ens orka läsa eller bry sig? Jag har alltid haft svårt i socialt, men det blev värre när jag börja i en ny skola i 7an och allt där började, jag ska iaf berätta allt? Under tiden jag spelade basket och det var summercamp i gbg så började det spridas rykten om mig och taskiga kommentarer i laget, jag ville hem redan när vi var framme med bussen..Det var precis starten innan jag mår som jag mår. Trodde allt skulle bli toppen när jag skulle komma hem efter den sommaren till nya skolan, var såå taggad! Efter redan första terminen började folk ignorera mig, om jag drog mig från själv för att jag inte orka med att ha det så ”brydde” de sig helt plötsligt och kom fram för att prata.. Lärare dumförklara mig, blev sura om jag inte förstod/fråga om hjälp eller svarade fel..jag va enligt dem hjärndöd som tilloch med yngre elever sa till mig.. Jag började skolka, självskada och mina betyg sjönk, 3 godkända ämenen i 8an, som jag innan hade kämpat för..Jag ville bli veterinär, min dröm sen jag var liten..Tillslut försvann suget för mat, eller snarare att om jag väll åt så tog jag allt jag hitta och spydde upp det igen..Jag börja hata mig själv, min kropp och mitt utseende. Hade en bästa kompis som började dra sig bort, som jag känt sen 2an, hon viste hur jag måde och självskandet men hon brydde sig aldrig ser jag nu när jag skriver.. Under en bildlektion när vi höll på med gips så drog jag upp ärmen för att inte kladda ner tröjan och hade totalt glömt såren, en kille i min klass såg och sa ungefär ”(mitt namn), du måste sluta, de är inte bra” Folk började fråga vad det var och sen var det inge mer med det, han brydde sig inte heller, han kommentera även att jag åt mycket i skolan då jag väll åt.. Försökte / hade planer på att ta mitt liv men brytit ihop varenda gång. Idag har jag gått ut grunskolan precis och kör ett sabbatsår innan gymnasiet, kan inte komma in på veterinär linjer pga min förra skola, vilket jag även mår sämre av. Ska jobba och va hos min häst varje dag. Vilket ska bli sjukt skönt, mamma vill att jag ska landa lite..Men problemet är att jag mår sjukt piss fortfarande utan att mina föräldrar vet, ständigt tankar om att jag måste självskada eller självmordstankar eller om mig själv, skola, socialt, min kropp och att börja spy igen..Jag vet inte vad jag ska göra för att få slut på det, orkar inte mer, vill bara må bra men kan inte, har add, autistiska drag och socialångest på papper, tar inga mediciner, varit i kontakt på både bup och prima. Idag har jag en kompis, som har hindrat mig från att ta mitt liv 2 gånger och kommit över ungefär 2-3 gånger om inte mer för att stoppa mig från att självskada eller spy..Jag ser upp till henne enormt mycket och ser henne som iaf min bästa kompis men är nog inte hennes, hennes sociala liv är mycket större, hon försöker få mig att ändra mitt beteende mot mig själv och gilla mig själv, har vanligtvis svårt att prata, kommer inte på ALLS vad jag ska säga men med henne är det inga problem. Ändå om jag iallafall har henne så känns det som om jag kommer ge upp varje dag som går..Vad kan jag göra för att få ett slut på dethär? Orkar inte mer.. Ursäkta för den långa texten, men tack för att du tog din tid, det värmer iaf.

 

Hej fina du!

Jag har läst igenom din text och jag råder dig att berätta för dina föräldrar på en gång. Jag är själv en tjej på 20 år och har precis sagt till min mamma att jag inte vill leva mera. Jag har ett bra liv i övrigt en mamma som älskar mig mest av allt, mormor och morfar som alltid finns där, en kille som älskar mig och har ett bra liv och snälla svärföräldrar. Jag har ” allt ”  som jag vill ha i saker, fina kläder, bra smink, fina underkläder osv MEN ändå så mår jag inte bra.

Jag har aldrig mått riktigt bra utan jag har förträngt allt i mitt liv och idag inser jag hur mycket jag har varit med om. Min barndom var hemsk, jag har inte den pappa som man önskar sig, min pappa bryr sig inte och om han säger att han gör det så förstår han inte. Han är sjuk skulle jag säga. Manipulerar en gör han. Visst jag och pappa har gjort mycket ihop, vi har åkt på semester till Danmark, Skåne, Smögen, Göteborg alla fina sommarställen men varje resa har varit en katastrof.

Så om du har en pappa som bryr sig om dig så tycker jag verkligen att du ska ta vara på det. Och prata med han och din mamma. Jag lovar dig att det känns bättre om du pratar ut och visar att du mår så dåligt som du gör. För det har jag gjort och det första steget är att våga prata ut. Det är ett första steg tjejen.