Slutkörd och helt personlighetsförändrad

Jag har accepterat att jag gått in i väggen, igen. Ännu en gång deprimerad. Andra gången och jag är bara 23 år gammal. Väldigt svårt att acceptera, jag är ju den som alltid ger 100% och sprider glädje. Men nu kan jag knappt klara av lätta uppgifter på jobbet utan att tappa fokus eller bryta ihop.

Jag klättrade rätt snabbt i karriären trots mina motgångar (ung tjej i ett mansdominerade yrke) och diagnoser (asperger, panikångest och adhd, som jag ändå är rätt öppen med) , vilket gör att många ser mig som, ja va kan man säga, “lyckad”. Bra lön, stor fin lägenhet, glider fram i kostym. Ni fattar, jag är den personen. Inte fan kan jag må skit?

Men jag har ångest, har alltid haft. Minsta lilla grej och jag får ångest. Minsta lilla press och jag får panik, och i min nya roll är det mycket press. Istället för att umgås med vänner och familj efter jobbet på helgerna ligger jag i soffan och dubbeldosar lergigan för allt annat är för jobbigt. Ingen får se mig såhär, skäms för mycket. Kväva varenda känsla i huvudet tills jag sedan somnar. 4h senare vaknar jag och the show must go on, på med kostymen och det breda leendet.

Jag vill så gärna skrika att jag inte klarar det längre. Att jag vill dö. Att jag vill ha hjälp så jag inte hamnar inlåst på psyk igen. Men jag kan bara inte öppna munnen. Mina föräldrar är ju så stolta över mig. Dom hade gått sönder om deras dotter började må dåligt igen, jag vill inte låta dom gå igenom det igen. Och mitt jobb, de hade säkert sparkat mig. Inte kan de ha en psykiskt instabil medarbetare. Och mina vänner, tja, jag är deras livlina. Många mår dåligt och jag förväntas alltid ta hand om dom. Har dock en känsla av att ingen hade hjälpt mig om jag berättade hur självmordsbenägen jag är. Vården har jag kontakt med ang min adhd men att öppna munnen och säga orden “jag vill dö igen” känns för jobbigt, jag vill inte belasta dom mer. Börjat ta avstånd från alla för jag är så trött, energilös. Och för att jag inte vill att nån ska se. Vill inte göra nån orolig eller känna att de måste tycka synd om mig, för hade de verkligen tyckt det? Känns för jobbigt att ta reda på. Hittar alltid på vita lögner för att få va hemma själv, neddrogad på ångestdämpare. Orkar inte låtsas vara positiv och glad längre.

Det bästa vore om jag bara kunde bli dödssjuk, så jag kunde dö av en mer accepterad orsak. Då hade ingen behövt veta att jag än en gång förlorat.

[Purple Nodali]

Först och främst vill jag skriva att du är stark som skriver här och berättar hur du mår.
Du beskriver dig som en person som uppnått stor framgång karriärmässigt trots stora utmaningar och hinder vilket visar att du har en enorm styrka och beslutsamhet. Däremot finns det andra område i ditt liv som du ännu inte kommit lika långt i, vilket i sig är helt naturligt. VI utvecklar olika områden av oss själva och livet i olika takter och tider. Detta kan dock skapa en obalans i din själ och liv vilket kan vara  en av anledningar till att du mår som du gör. Vad försöker din kropp och livet säga dig? Det får mig att tänka på en citat från A.H. Almaas som följer nedan:

“Your conflicts, all the difficult things, the problematic situations in your life are not chance or haphazard. They are actually yours. They are specifically yours, designed specifically for you by a part of you that loves you more than anything else. The part of you that loves you more than anything else has created roadblocks to lead you to yourself. You are not going in the right direction unless there is something pricking you in the side, telling you, “Look here! This way!” That part of you loves you so much that it doesn’t want you to lose the chance. It will go to extreme measures to wake you up, it will make you suffer greatly if you don’t listen. What else can it do? That is its purpose.”

Att sträcka ut en hjälpande hand till en medmänniska som är i nöd känns ofta mycket lättare för oss än att själva behöva be om hjälp. Vi vill klara oss själva. Vi vill vara starka. Vi vill inte vara en börda. Sanningen är dock att vi alla behöver varandra. Ena stunden är det vi som behöver hjälp i den andra är det vi som hjälper den som hjälpte oss tidigare eller någon annan som behöver det. Vi måste försöka utveckla inom oss en ödmjukhet som förmår oss att både kunna be och ta emot hjälp med tacksamhet och uppskattning när vi är i behov av det. Samtidigt kan vi igenom den hjälpen vi får bli förhoppningsvis bättre och klokare och utveckla i vår tur förmågan att så småningom bli den som i stället kan hjälpa andra. Ena stunden är vi läraren och i en annan eleven i livets skola.

Sök all hjälp som du kan få, varje sig det är från olika samhällsinstanser, människor runt omkring dig, här på forum eller andra källor som finns tillgängliga. Glöm dock inte hur väsentligt det är att hjälpa sig själv.
Tappa aldrig tron att det är möjligt att bli bättre. Tankar har en oanade stor påverkan i våra liv. Tiden skapar, förändrar, lindrar och omvandlar allt, utom Gud.
Arbeta ständigt med dig själv och så småningom kommer du att kunna omvandla mörkret inom dig till ljus, sorg till glädje och tomhet till fullfyllnad. Ett litet ljus är allt som krävs för att bryta den totala mörkret. Många gånger har den rätta vägen funnits så nära oss men vi, medvetet eller omedvetet, tittat bort eller helt enkelt inte sett den, utan sökte efter vägar och svar någon annanstans.
Sann lycka och välmående är ett inre tillstånd som man bara kan uppnå om man arbetar konstant med sig själv. Man kan då hamna i total harmoni med livet och dess syfte. Lyckan är ingen fysisk plats. Inte heller beroende av social-, karriär-, familj- eller ekonomiskstatus. Lär känna dig själv. Försök förstå vad som händer i din inre väld och i ditt liv. Gör din inre utveckling och förändring till det bättre den nya mening av ditt liv och lyckan ska komma till dig. Det finns så otroligt mycket som du kan förändra i ditt inre och yttre liv, även om det inte alltid känns så. Vi har alla enorma potentialer inom oss själva som bara väntar på att bli upptäckta och utvecklade. Som en frö planterad i bra jord, men utan vatten, sol och omvårdnad för att växa och uppnå sin riktiga potential. När vi plötsligt ser till att uppfylla dessa behov, vecka efter vecka, år efter år, kommer det att växa och slutligen bli ett vackert och fint träd som då belönar vårt hårda arbete med skugga och frukter.

Rekommenderar starkt en video på Youtube från Dr. Gabor Maté. Denna är en av många andra jättebra videos av honom. Jag hoppas att du kan få något ut av den.

https://www.youtube.com/watch?v=IoppxgDTzUU&t=2526s&ab_channel=MotivationThrive

Livet består av två delar. Ena delen kan vi påverka, vi har makt över, och den andra delen kan vi inte påverka, saknar alltså makt över (även om vi alltid har makten att påverka hur dessa påverkar oss inombords). Vi kan påverka mycket genom våra beslut, handlingar, tankar, tro, värderingar, prioriteringar osv.. Däremot finns det mycket som vi inte kan påverka, såsom tiden, när, hur och om vissa händelser inträffar för att endast nämna några.

Låt oss fokusera på den delen som vi kan påverka. Och det är så otroligt mycket som vi kan påverka. Var kan vi finnas inspiration, mening, syfte och krafter någonstans? Uppenbart finns det mycket i denna värld som många av oss har svårt att relatera till och finna glädje i. Men måste vi begränsa oss till de få vägar som presenteras för oss som de som tar oss till lyckan och framgång? Tänk om de flesta har fel? Tänk om de vägar som verkligen leder till ett harmoniskt, lyckligt och meningsfullt liv går i en helt annan riktning?

När det gäller den andra delen av livet som vi inte kan påverka, varför inte försöka förstå den, leva i harmoni och samarbeta med den? Kan det vara så att vi missförstått dess påverkan och syfte i våran liv? Där vi ser lidandet, finns kärlek, där vi ser mörkret finns ljus, där vi ser slutet finns en ny början. Att uppnå detta är möjligt och om man bestämmer sig för det öppnas det en helt ny värld framför och inom en själv.

Efter den mörkaste natten kommer solen alltid upp.

Allt gott <3