Var det verkligen så här som det var tänkt att den väg vi vandrar på, livet alltså, skulle vara och se ut? Det kan ju bara inte vara möjligt, utan det måste ju vara mer av ett dåligt skämt? Ok, det ska väl inte vara en räkmacka eller någon slags glädjefull dans på röda rosor, men ska det verkligen vara som ett evigt maratonlopp på ett rapsfält fullt med splitterminor, är det verkligen så? För jag sitter här nu mitt i denna becksvarta natten, och med ett tungt och ledsamt hjärta, och jag undrar liksom bara hur och varför det blev så här, och när det hela är över?
Känns som att jag liksom har tappat bort mig själv helt ibland alla skratten, alla skämten och alla dimmorna orsakade av en grandios mängd olika sorters kemikalier, och kvar finns liksom bara ett tomt skal – jag!? Det har plötsligt börjat eka när jag tänker, det är något nytt och ändå så är det helt tyst, som att tystnaden börjar eka. Jag vet inte riktigt in eller ut, upp eller ner eller ens framåt eller bakåt, för det enda jag har bakom mig är den framtid som jag lyckades förstöra innan den ens börjat på riktigt allvar.
Den känslan är grav, kraftig eller massiv och fyller hela mig med sådana mörka och tunga tankar så att när jag nu sitter här och ser bakåt och framåt, ja så är det ändå lika jävla svart, och nu har mitt fysiska mående lyckats hinna ikapp mig precis som om jag spenderat de senaste 35 åren med att ständigt försökt gömma mig från honom, han som alltid tar en till slut, han som skördar det vi sått och som alltid ställer orsakan och verkan på jämn nivå, men nu har jag ingenstans att gömma mig längre, det känns som, ja jag vet inte riktigt.
Har man gett upp? Finns inte orken? Finns viljan? När är det nog? För att befinna sig instoppad i en torktumlare som ständigt går på högtryck, nej det var ju inte vad jag såg fram emot, längtade efter eller sökte när jag som ung hade drömmar och planer, precis som alla andra människor på denna jord. Jag provade det mesta. Droger, alkohol, tabletter, religioner, sekter – ja allt som i princip går att göra för en sökare, för det är exakt vad jag har varit i 35 långa år, och jag har inte ännu funnit ett enda svar, en enda anledning eller en enda förklaring till de frågor jag haft, och hade jag trott på Gud och träffat honom nu inatt – ja, då hade jag slagit ihjäl honom. Så känns det.
