Jag får en känsla, inte en tvångstanke eller att om jag inye gör detta kommer något dåligt att hända, utan bara en känsla, att jag måste. Min familj och bästa vän vet så jag måste tvinga mig själv att sluta, för att inte såra dem mer, men helst av allt vill jag bara fortsätta. Jag längtar tills min tid på bup, då någon kanske kan förstå på riktigt och inte tro att det kommer gå över, utan faktiskt hjälpa mig