Självskadebeteende och att inte orka gömma det längre

Hej,

Förlåt för sjukt långt inlägg. Hoppas någon orkar läsa igenom ändå.

Jag har haft självskadebeteende i perioder sen flera år tillbaka. När jag fortfarande bodde hemma var detta mycket i skymundan och när min mamma en gång råkade se det fick jag så mycket ångest och dåligt samvete av detta att jag slutade, men tankarna fanns alltid kvar. För 2,5år sedan flyttade jag hemifrån, i samma veva gjorde jag och min dåvarande partner slut efter 3år och samma vår var en av mina värsta rent psykiskt. När jag väl flyttat fanns inte längre det dåliga samvetet som påminde min om vad som skulle hända om mina föräldrar fick se/veta vad jag gjorde, vilket resulterade i att jag började skära mig igen, mer än tidigare, och även använde sex som självskadebeteende. Ibland gick det dagar, ibland veckor mellan att jag självskadade, men det var mer “rutinmässigt” nu än när jag bodde hemma, vilket har resulterat i många ärr. Detta höll på i ungefär 8 månader innan jag träffade en ny partner, vilket igen skapade något slags dåligt samvete, jag självskadade inte för att jag inte ville skada min partner, och jag lyckades vara fri från självskadandet (dock med konstanta tankar på att göra det) i drygt 1 år, men nu i somras gjorde vi slut efter att min partner var otrogen mot mig samt skulle flytta utomlands. I samma veva fick jag sparken från ett jobb jag trivdes väldigt bra på, som arbetsgivaren motiverade med att jag var “för nedstämd” och att detta “inte passade med deras image”, och jag blev blixtförälskad i en ny person som inte kände samma sak för mig. Allt detta gjorde att jag började självskada igen, jag ser ingen anledning till att inte göra det och det har blivit mer och mer och jag har även experimenterat med att skada andra delar av min kropp, exempelvis armarna som inte alltid är lika lätta att gömma.

Så nu till det jag skulle vilja ha hjälp med:

Jag orkar inte hela julen, och sedan när det blir varmare igen, oroa mig för att mina föräldrar ska råka se och vad de kommer säga/känna. Jag orkar inte gömma det mer. De vet inte om (vad jag vet iaf) att jag fallit tillbaka och fallit längre ner i självskadehålet. Jag önskar att jag slapp bry mig om huruvida de ser gamla/nya ärr/sår, vad de kommer tänka och känna om det. Det är inte deras fel, men jag vet att iallafall min mamma skulle ta det så otroligt personligt och jag orkar inte prata om detta med henne. Jag har ett yngre syskon som fortfarande bor hemma och som också har problem med psykisk ohälsa som påverkar hela min familj mer direkt än min gör, vilket gör att jag känner att jag inte vill berätta för dom hur jag egentligen mår – de har tillräckligt att tänka på utan att jag lägger över all min skit på dom också.

Hur har ni gjort? Vad har ni fått för reaktioner från närstående? Jag känner att det, speciellt i sommar, kommer bli nästan omöjligt att gömma alla ärr, och jag orkar inte heller, men bara tanken på att de tillslut kommer få reda på det ger mig ångest.

Tack på förhand.

Till att börja med, fy fan vad fittigt det där med jobbet. Fortsättningsvis, ska du prova att mejla dina föräldrar det du just skrivit här?

Jag är också i en period med mycket självskada och vad jag har “låtit” min familj göra (jag är äldre, inte bott hemma på 12-13 år) är att ta fighten med vården, som jag varken har lust eller ork med. De jobbar mycket bakom kulisserna.

Jag förstår din situation i att inte vilja få dem må dåligt, men vad som är viktigare är att de vill antagligen hjälpa dig. Låt dem. Visa dem detta mail, berätta för dem att du behöver deras stöd, inte dölja din smärta för att göra det enklare för dem. Jag tror de vill hjälpa dig, låt dem.

Allt är dock lättare sagt än gjort. Jag har fortfarande svårt att våga visa mitt dåliga tillstånd för min familj, väldigt svårt i vissa tillfällen. Men de är medvetna om det och därför bråkar mycket med vården så att jag för den hjälp jag behöver.