Hej, jag är kvar, kämpar vidare. Livet är extremt svårt. Jag har borderline och är extremt hård mot mig själv. Jag är fast i att analysera de som varit, mina misstag, och beskyller mig själv för sånt som inte är mitt fel. Just nu har jag problem med att jag hatar mig själv. Jag hatar mig själv för att jag låtit mig gå upp i vikt, att jag slarvar med mediciner. Jag hatar mig själv för att mitt förhållande tog slut, även om det inte enbart var mitt fel att det inte fungerade, så beskyller jag mig för allt och för att jag tog steget att lämna. Jag beskyller mig själv för problem som han har behövt möta pågrund av detta och jag har gråtit för både hans skull och min egen. Jag har nu flyttat en hel del. Först ifrån honom till föräldrar, och sen till egen lägenhet efter det. Något som andra ser som en styrka hos mig ser jag som en nackdel. Att jag biter ihop och sväljer mina problem om det inte finns utrymme att ta tag i dom. Vilket jag gjorde under tiden jag bodde med mina föräldrar, och när jag va tvungen att framstå som en stark person för en ny hyresvärd. Samtidigt som jag va fokuserad på jobbet som i stort sett va de ända trygga jag hade kvar. Men så fort jag flyttat in i min nya lägenhet och tagit min semester så fanns det tid och utrymme att känna hur ont jag hade i själen. Alla känslor kom på en gång och det blev för mycket för mig. Jag ville inte leva, tyckte inte heller jag förtjänade att leva. Dessa tankar kommer och går fortfarande, men jag tar en stund i taget. Psykiatrin sviker mig, min terapeut gjorde verkligen mig så galen att jag sa att jag orkade inte mer. Klarade inte av att prata med henne mer. Ställde mig upp och gick. Läkaren jag hade som jag tyckte va bra har slutat, så nu måste jag vänta på ny tid. De sa att de kan ta två månader, hoppades på denna veckan, men ser inte ut som jag har tur där.
