Samhället bara ljuger – man är VISST ensam!

[Blue Cerefa]

Man matas med att folk bryr sig och “det finns hjälp att få!” har blivit en floskel.

Okej, så VAR finns det hjälp att få? Har varit deprimerad (den här omgången) i drygt en månad, suicidal. Ingen jag känner kan hjälpa. Vården kan inte hjälpa. Jag kom in en gång på Mindchatten och fick veta att “det kunde varit värre” och att personen inte visste (brydde sig om? verkade väldigt oengagerad), vad jag skulle göra. Har försökt komma in där jättemånga gånger sedan dess för att kanske få chatta med nån som är åtminstone LITE stöttande men det står hela tiden att ingen är tillgänglig.

Ingen vill hjälpa på riktigt. Jag har ätit antidepressiva i flera år men nåt annat gör de inte för att hjälpa ppå psyk. Jag har inga nära vänner förutom min partner och även om jag haft det hade de inte kunnat göra mig frisk. Min partner kan ju inte det.

Det är bara bullshit att folk vill hjälpa och att det finns hjälp att få. Sen kommer de säga “fy vad hemskt, stackars barn, hur kan man göra så” osv. Som att man aldrig sträckt ut handen efter hjälp. Så jävla äckligt.

<3 Jag tycker också att påståendet om att “hjälp finns att få” behöver nyanseras betydligt.

För visst har det blivit en floskel! I så många år också har detta vansinne pågått också att uttala sig på det sättet. Vissa kan ha en gudomlig tur att hitta guldkornen i den allmänna sjukvården. Andra kan ha den turen hos privata terapeuter. När det krävs tur att få hjälp förstår man ju att det generellt inte är så lyckat- för att uttrycka sig milt.

Likaledes är det så också gällande det privata sociala skyddsnätet. Vissa har absolut stor hjälp av sina anhöriga. Andra har det definitivt inte. Men att säga generellt att hjälp skulle finnas för gemene man att få, är naturligtvis ett sätt att skjuta ifrån sig det eget ansvaret att hjälpa någon samt att osynliggöra alla oss som har sökt hjälp i många år men blivit nekade (eller traumatiserade av den sk. hjälpen).

Men jag börjar känna lite nu när jag hört detta i säkert 15 års tid, om att hjälp skulle gå att hitta inom allmänna sjukvården gällande psykisk ohälsa – är det alltså så att folk fortfarande tror på det påståendet? Vad händer med alla som pratar om motsatsen? Det är faktiskt också lite anmärkningsvärt…
Hur ändrar vi så folk slutar hänvisa till hjälp som inte existerar? Vad kan man säga i stället? Personligen hjälper jag gärna folk men jag verkar ganska ensam om att vara lagd så – alltså i gruppen av personer som själva är påverkade av åratal av psykisk ohälsa och haft ett rent helvete som barn. Vet inte varför det är så heller?

Jag trodde nog flera resonerade så att de insikterna man fått som själv drabbad av psykisk ohälsa kan man använda genom att stödja andra? I synnerhet när sjukvården är så bristfällig!

[Purple Nuduki]

Håller med er båda till fullo. Jag har inte fått någon hjälp över huvud taget av vården, vården har bara fått mig att må sämre. Ingen hjälp, ingen förståelse. Bara kränkningar.

 

[Azure Qumysu]

I Sverige sägs det så ofta att de finns hjälp att jag tror att många som inte behöver det tror det är sant. Behöver man själv inte hjälp, har man oftast ingen anledning att ta reda på om det faktiskt finns hjälp på riktigt. Svenskar älskar tillexempel att nämna att vi kan gå till sjukhuset gratis, men många av de som nämner det har inget behov av att gå till sjukhuset. De flesta får inte reda på att det inte är så som dom trodde förrän dom själva behöver hjälp. Många personer vet bokstavligen inte vad de ska göra när någon behöver hjälp, och det är något som tar flera år av erfarenhet att lära sig. Den slags erfarenheten borde finnas inom vården, men tyvärr finns oftast inte.

Riktig hjälp hittar du inte från vården, från staten eller så. Riktig hjälp, det hittar du från andra människor. Känner du dig säker här med att dela med dig lite om dig själv, och vad som orsakar din depression? Jag har själv depression, självmordstankar och mycket av min egen är orsakad av ensamhet, hot och desperata situationer. Jag kan inte göra dig frisk… jag har inte ens särskilt mycket, ingen makt. Men ibland kan det vara lättare att prata med en främling på internet än någon man känner.

Azure Qumysu skrev:

Riktig hjälp hittar du inte från vården, från staten eller så. Riktig hjälp, det hittar du från andra människor.

<3 Tror “dessvärre” att du har rätt. Riktig genuin omtanke och kärlek, närvaro, tror jag att jättemånga med psykisk ohälsa också behöver mycket mer utav än vad man tror.

Detta är heller ingenting man talar om, just detta med omsorg, och som annars lätt leder till kraftig försummelse. Så mycket som jag tror folk skulle läka om de bara fick kärlek är skrämmande att tänka på. Folk verkar inte förstå att “ge hjälp” kan vara något så enkelt som att agera med genuin empati, ställa följdfrågor och visa att man bryr sig om personen. Det är inte så att man ber någon plocka ner månen åt en. Så komplicerat behöver det inte vara.

Att hänvisa till att söka terapi är ju inte att ha försökt ens att hjälpa personen allra oftast, anser jag. Det är att “slussa vidare” och visa avstånd/distans. Man agerar ju mer då som en form av handläggare eller myndighetsperson. Jag blir alltid helt utmattad när folk inte lyssnar på mig utan pratar om att prata med “någon”. Du är ju någon har jag lust att svara då! Och jag pratar ju nu med dig (tror även jag sagt så vid tillfälle). Annars har det ju också hänt att man sitter där i terapi och öga emot öga med terapeuten och som man märker inte fattar ett skit av saker man pratar om. Det är ju knappast vattentätt detta att gå i terapi heller. Verkligen inte! Det ska gudarna veta.

Agerar man empatiskt och försöker hela tiden spegla någon, försöka förstå dennes perspektiv. Är varm. Då kommer man jäkligt långt. De personer som inte vet vad de ska säga eller göra behöver alltså bli mer empatiska, tänker jag. För det ligger i människans natur att vilja bli förstådd. För att bli förstådd behöver den andra ha en utvecklad inlevelseförmåga. Ju djupare desto bättre. Det är även en färdighet man också kan öva upp (om man inte är typ psykopat eller har någon annan knepig diagnos). EQ går att utveckla.

Så att hjälpa någon handlar ju inte om att knäcka den bästa idén, utan det handlar ju snarare om att ge av sig själv!

[Azure Dofahe]

Du har rätt, samhället ljuger. Men vi som vandrat genom livets mörka områden (ofta tidigt) i livet tenderar att känna oss ensamma och kalla hur mycket värme vi än närmar oss. Jag föreställer mig att vi behöver träffa andra människor som har/haft det mindre enkelt.

Jag söker efter sådana sammankomster i staden jag bor. Inte hittat något än, och har tappat tron på mellanmänskliga relationer.