Så trött

[Purple Posygo]

Denna trötthet som aldrig försvinner oavsett hur mycket man vilar. Den ständiga orkeslösheten som gör en påmind genom huvudvärk, darrande kropp vid ansträngning, psyket som alltid går på högvarv med tankar som att man duger inte, dåligt självförende och en omgvning som inte kan tänka sig in i hur man mår utan bara säger sov längre gå och lägg dig tidigare.

Inte nog med orkeslösheten och noll motivation så kommer ångesten över allt som existerar. Hur ska man få bot på allt detta?

Man har kämpat sig igenom en 3.5 åring högskoleutbildning och nu ska man börja arbeta. Tankarna som existerar är du kommer inte klara detta, du kommer bara göra fel och skämma ut dig, vad ska alla tycka om en etc.

Hur ska man få bot på detta?

<3 Har inga bra svar eller lösningar men vet hur det känns att leva med denna totala orkeslöshet som du beskriver, år efter år. Som att bära runt på en tung kropp som sedan länge slutat samarbeta.

När jag kapitulerat och accepterat att jag inte orkar så har jag tyckt en liten lätthet direkt infunnit sig. Likadant på arbetsplatser att det är viktigt att sänka ribban. Har även märkt att var och varannan kollega ute i arbetslivet verkar vara utbrända, på gränsen till utbrända eller har andra problem som de brottas med. Jag har tyckt det känts lite lättare när jag förflyttat den där fasaden och tänkt att det är människor man möter på arbetsplatsen – man mår så mycket bättre när man kan pysa ut lite på fikarasten varför man kanske ser lite trött ut eller något ännu värre. Jag menar att tillit och öppenhet till andra på sitt jobb kan göra hela skillnaden tycker jag för att man ska orka sig dit – när man kanske egentligen är i för dåligt skick för att jobba övh. Så det är kanske ett “tips” ändå. Påminna sig om att det är människor som är där och förhoppningsvis är de inte dömande och arga utan medkännande och stöttande när du arbetar där.

[Purple Posygo]

Indigo Fijylo skrev:

<3 Har inga bra svar eller lösningar men vet hur det känns att leva med denna totala orkeslöshet som du beskriver, år efter år. Som att bära runt på en tung kropp som sedan länge slutat samarbeta. När jag kapitulerat och accepterat att jag inte orkar så har jag tyckt en liten lätthet direkt infunnit sig. Likadant på arbetsplatser att det är viktigt att sänka ribban. Har även märkt att var och varannan kollega ute i arbetslivet verkar vara utbrända, på gränsen till utbrända eller har andra problem som de brottas med. Jag har tyckt det känts lite lättare när jag förflyttat den där fasaden och tänkt att det är människor man möter på arbetsplatsen – man mår så mycket bättre när man kan pysa ut lite på fikarasten varför man kanske ser lite trött ut eller något ännu värre. Jag menar att tillit och öppenhet till andra på sitt jobb kan göra hela skillnaden tycker jag för att man ska orka sig dit – när man kanske egentligen är i för dåligt skick för att jobba övh. Så det är kanske ett ”tips” ändå. Påminna sig om att det är människor som är där och förhoppningsvis är de inte dömande och arga utan medkännande och stöttande när du arbetar där.

tack för svar och man kämpar på med orkeslösheten och ångesten. Jag ska försöka att inte stressa upp över att man inte kan allt och försöka varva ned. Sen att se de andra på arbetet som med människor <3