Hem > Forum > Depression > Orkar inte mer

Orkar inte mer

Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3
  • Jag orkar inte mer. Jag är 34 år gammal och har i perioder, hela mitt liv lidit av psykisk ohälsa. Alla säger hela tiden att det kommer bli bättre och att jag ska fortsätta kämpa men det blir aldrig bättre och jag har tröttnat på att kämpa. Varken samtal eller medicinering har hjälpt. Jag har inget socialt nät. Jag lever ensam. Jag har varit sjukskriven både på hel och deltid i flera år från mitt jobb. Jag minns inte när jag genuint kände mig glad ellee lycklig sist. Jag minns inte när jag skrattade senast. Både primärvård och psykiatri har sagt att dom inte kan hjälpa mig. Läkaren vill inte sjukskriva mig mer men jag orkar inte jobba.. jag ser inget ljus eller mening med livet. Jag hade sett mig någon annanstans i livet nu med barn och familj och där jag hittat mig själv, men jag känner mig mer vilsen än nånsin! Sörjer att jag inte hittat rätt i livet, med mig själv, med kärleken och att jag inte har några barn och heller aldrig kanske kommer få några. Remisser har skickats fram och tillbaks mellan vårdcentral och primärvården för ingen vill ta i det..Vården har slängt med olika föreslagna diagnoser som förklaring till mitt mående men sen lämnat mig därhän.. så jag vet längre inte vem jag är. Jag är bara en belastning för dom få personer jag har i mitt liv. Varje dag vaknar jag upp till samma helvete..  å blir påmind om att det inte bara var en dröm..Mitt liv fylls bara av en massa plikter och måsten. Det har gått så långt att jag längre inte orkar ta hand om mig själv. Jag orkar inte det basala såsom att borsta tänderna, duscha, byta kläder, äta. Min mage skriker efter mat men jag har slutat bry mig.. känns som jag gett upp.. knappt så jag kan äta ens om någon skulle servera mig.. Jag behöver någon som tar hand om mig och mitt hushålle för jag orkar inte längre. Å mina föräldrar jobbar och bor i annan stad. Jag har nu själv sjukanmält mig från jobbet, men behöver läkarintyg efter en vecka. Jag vet att jag har påbörjade saker i mitt jobb som behöver slutföras innan jag eventuellt blir sjukskriven av läkare..å jag vet inte hur jag skall samla kraft till att orka göra dom sakerna, eller hur jag skall orka in till mitt jobb för att slutföra dom uppgifterna och då också bli tvingad att träffa folk. Jag är besviken på mig själv att mitt mående är så bräckligt och skört, då det fullständigt hindrar mig ifrån att leva! Jag har länge kämpat för att orka jobba heltid och har nu lyckats jobba heltid sen i april. Jag kämpar med heltidsarbete för att kunna söka mig bort ifrån min nuvarande arbetsplats och då vara mer attraktiv på arbetsmarknade. Svårt att få annat jobb med lång sjukskrivning bakom sig och pågående sjukskrivning nu. Jag trivs egentligen med mitt nuvarande jobb, men det är hög arbetsbelastning! Privatlivsmässigt så lyckas jag alltid försätta mig i jobbiga situationer för mig själv! Jag har ett destruktivt beteende, som att jag inte förtjänar å må bra. Mer eller mindre undermedvetet försätter jag mig i sutuationer som gör mig illa.. Jag har svårt i relationer.. och särskilt svårt när jag blir lämnad, vilket är orsaken till att ”bägaren runnit över” nu. Jag faller platt.. och känslorna som uppstår då är outhärdliga! Och den enda som kan göra mig fri från dessa känslor är personen som lämnade. Det är det enda som får betydelse. Ingenting annat kan ”rädda” mig. Jag kämpar minut minut, timme för timme mot ångesten som fullständigt tagit över mig. Jag ser ingen ljusning.. jag har inget hopp. Det enda hopp jag har är att få mod nog till att orka avsluta det här.. ett tag uttryckte jag mig ”jag vill inte dö men jag orkar inte leva om det ska va såhär” men nu är jag inte lika säker på att jag längre vill leva. Det känns som jag gått miste om saker i mitt liv som nu är för sent, därför ser jag heller ingen poäng med att fortsätta leva. Svårt att hitta nån att dela sitt liv med i den här åldern, då de flesta redan är upptagna och har familj. Svårt att hitta vänner i min ålder då de flesta även där är upptagna i förhållande och med familj. Vad är det för mening att sitta ensam hela tiden med ångest!? Å vad gäller barnfrågan så vet jag att man kan få barn på egen hand, men det är inte vad jag vill. Jag vill kunna dela den upplevelsen med nån som jag verkligen älskar! Snälla.. om det finns nån som kan inbringa lite hopp i mitt totala mörker, så snälla  skriv!

    <3 Jag tänker såhär: försök att vara snäll emot dig själv. Varje dag. Ta hand om dig själv och se på dig själv med en förlåtande och kärleksfull blick. Att piska på förändringar i form av att få ett större socialt nätverk eller hitta en partner att skaffa barn med, tror jag skadar framförallt sig själv. Det är åtminstone vad jag kommit fram till gällande mig själv. Den där inre stressen har varit så nedbrytande, eller hur känner du där?

    Jag är 38 år. Barnlös. Inte haft en partner på säkert 15 år. Märkligt nog så har ångestnivån och det absolut mörkaste pyttelite klingat av när jag börjat försöka vara mer i nuet. Tänker även på fördelarna man kan ha när man inte har barn (även om man såklart vill ha det, den stora drömmen ju). Det kan vara att påminna sig om alla sovmornar man får. Hur tystheten hemma kan vara absolut ljuvlig. Slippa oroa sig för familjemedlemmar, typ kids som är ute och röjjer.

    Många som är föräldrar verkar även tappa någon form av allmän identitet. För någon vecka sedan när jag samtalade med min ena syster som har tre barn upptäckte jag plötsligt hur barnslig hon är, så omogen och outvecklad. Tänkte att en faktor måste vara det här med barnen och leva familjeliv, det verkar på fullt allvar stannat henne i den känslomässiga utvecklingen.

    Min syster som tidigare varit så spännande att lyssna på. Blev så ställd av det då man väl ofta talar om föräldrarollen som motsatsen. Så ur den aspekten är åtminstone jag jävligt nöjd med att inte levt i typ en kartong senaste tio åren. Jag har tänkt extremt mycket på mitt inre, dåtid, framtid, relationer, världsproblemen och vad en god människa är, enligt mig. Jag tror inte min syster är lyckligare än jag. Vi lever däremot i heeelt olika verkligheter.

    Normen säger oss också: förälder= lycklig och lyckad. Barnfri = olycklig och misslyckad. Jag tror på gråskalor, där. Jag tror jävligt mycket på gråskalor i synnerhet vad gäller just precis den frågan. Den är uråldrig och behöver uppdateras.

    Poängen är alltså att försöka vara tjysst emot sig själv och även se fördelarna med att inte ha barn och partner. Våga ha tillit till det som komma skall.

    Jag orkar inte mer. Jag är 34 år gammal och har i perioder, hela mitt liv lidit av psykisk ohälsa. Alla säger hela tiden att det kommer bli bättre och att jag ska fortsätta kämpa men det blir aldrig bättre och jag har tröttnat på att kämpa. Varken samtal eller medicinering har hjälpt. Jag har inget socialt nät. Jag lever ensam. Jag har varit sjukskriven både på hel och deltid i flera år från mitt jobb. Jag minns inte när jag genuint kände mig glad ellee lycklig sist. Jag minns inte när jag skrattade senast. Både primärvård och psykiatri har sagt att dom inte kan hjälpa mig. Läkaren vill inte sjukskriva mig mer men jag orkar inte jobba.. jag ser inget ljus eller mening med livet. Jag hade sett mig någon annanstans i livet nu med barn och familj och där jag hittat mig själv, men jag känner mig mer vilsen än nånsin! Sörjer att jag inte hittat rätt i livet, med mig själv, med kärleken och att jag inte har några barn och heller aldrig kanske kommer få några. Remisser har skickats fram och tillbaks mellan vårdcentral och primärvården för ingen vill ta i det..Vården har slängt med olika föreslagna diagnoser som förklaring till mitt mående men sen lämnat mig därhän.. så jag vet längre inte vem jag är. Jag är bara en belastning för dom få personer jag har i mitt liv. Varje dag vaknar jag upp till samma helvete.. å blir påmind om att det inte bara var en dröm..Mitt liv fylls bara av en massa plikter och måsten. Det har gått så långt att jag längre inte orkar ta hand om mig själv. Jag orkar inte det basala såsom att borsta tänderna, duscha, byta kläder, äta. Min mage skriker efter mat men jag har slutat bry mig.. känns som jag gett upp.. knappt så jag kan äta ens om någon skulle servera mig.. Jag behöver någon som tar hand om mig och mitt hushålle för jag orkar inte längre. Å mina föräldrar jobbar och bor i annan stad. Jag har nu själv sjukanmält mig från jobbet, men behöver läkarintyg efter en vecka. Jag vet att jag har påbörjade saker i mitt jobb som behöver slutföras innan jag eventuellt blir sjukskriven av läkare..å jag vet inte hur jag skall samla kraft till att orka göra dom sakerna, eller hur jag skall orka in till mitt jobb för att slutföra dom uppgifterna och då också bli tvingad att träffa folk. Jag är besviken på mig själv att mitt mående är så bräckligt och skört, då det fullständigt hindrar mig ifrån att leva! Jag har länge kämpat för att orka jobba heltid och har nu lyckats jobba heltid sen i april. Jag kämpar med heltidsarbete för att kunna söka mig bort ifrån min nuvarande arbetsplats och då vara mer attraktiv på arbetsmarknade. Svårt att få annat jobb med lång sjukskrivning bakom sig och pågående sjukskrivning nu. Jag trivs egentligen med mitt nuvarande jobb, men det är hög arbetsbelastning! Privatlivsmässigt så lyckas jag alltid försätta mig i jobbiga situationer för mig själv! Jag har ett destruktivt beteende, som att jag inte förtjänar å må bra. Mer eller mindre undermedvetet försätter jag mig i sutuationer som gör mig illa.. Jag har svårt i relationer.. och särskilt svårt när jag blir lämnad, vilket är orsaken till att ”bägaren runnit över” nu. Jag faller platt.. och känslorna som uppstår då är outhärdliga! Och den enda som kan göra mig fri från dessa känslor är personen som lämnade. Det är det enda som får betydelse. Ingenting annat kan ”rädda” mig. Jag kämpar minut minut, timme för timme mot ångesten som fullständigt tagit över mig. Jag ser ingen ljusning.. jag har inget hopp. Det enda hopp jag har är att få mod nog till att orka avsluta det här.. ett tag uttryckte jag mig ”jag vill inte dö men jag orkar inte leva om det ska va såhär” men nu är jag inte lika säker på att jag längre vill leva. Det känns som jag gått miste om saker i mitt liv som nu är för sent, därför ser jag heller ingen poäng med att fortsätta leva. Svårt att hitta nån att dela sitt liv med i den här åldern, då de flesta redan är upptagna och har familj. Svårt att hitta vänner i min ålder då de flesta även där är upptagna i förhållande och med familj. Vad är det för mening att sitta ensam hela tiden med ångest!? Å vad gäller barnfrågan så vet jag att man kan få barn på egen hand, men det är inte vad jag vill. Jag vill kunna dela den upplevelsen med nån som jag verkligen älskar! Snälla.. om det finns nån som kan inbringa lite hopp i mitt totala mörker, så snälla skriv!

     

    Hej!

    Din historia berörde mig verkligen. Jag har inga svar eller lösningar men jag är en medmänniska som du gärna får kontakta Jag har väl det som kan kallas mild psykisk ohälsa. Inte för att jag tycker det känns milt överhuvudtaget, men i jämförelse. Jag har jobbat mycket inom området psykisk ohälsa och på myndigheter som försöker få sjukskrivna tillbaka i arbete. Så kanske kan jag svara på vissa frågor inom dessa områden.

    • Detta svar redigerades för 1 månad sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum

    Åh vad jag känner med dig och jag lider verkligen med dig. Jag har själv flyttat för inte så länge sen på grund av mitt jobb och har inte så många vänner på den nya platsen. MEN i mitt hjärta finns det alltid plats för fler och du får mer än gärna kontakta mig om du känner för att bara skriva, prata om väder och vind eller bara ha någon att surra med rent allmänt. Jag har mått så otroligt dåligt under mitt liv är 34 år idag men har lyckats ta mig igenom både det ena och det andra och tro det eller ej men det blir bättre bara man orkar stå ut och stå emot. Jag vet också att det inte alltid är så lätt att göra det men jag hoppas verkligen att du orkar fortsätta kämpa. Skriv gärna på mejlen om du vill 🙂 Varma kramar!

    • Detta svar redigerades för 1 månad sedan av en moderator. Anledning: på grund av att det strider mot användarvillkoren på Mind Forum
Visar 4 inlägg - 1 till 4 (av 4 totalt)
3

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.

Vi har gjort en säkerhetsuppdatering på Mind forum som innebär att logga in-förfarandet har ändrats. Du kommer i samband med att du loggar in få ditt lösenord skickat via e-mail.

Vissa användare kan för närvarande uppleva att inloggningen tar lång tid. Vi jobbar på problemet och hoppas att kunna åtgärda detta inom kort.