Orkar inte mer

Jag orkar inte längre. Blev diagnostiserad med depression och insomni för några månader sen efter att jag klarade att söka hjälp för första gången efter att jag haft det svårt i över ett år. Jag har aldrig vågat berätta för familj och vänner om detta då jag var rädd för att bli dömd eller sedd på ett annat sätt än vad alla är vana vid. Men efter att jag fått medecin och hjälp kände jag att jag kunde börja öppna upp mig för mina nära nu när jag äntligen kunde sätta ord och en diagnos på hur jag mår. Det blev lite lättare och jag kände en lättnad då alla sa att de förstod och skulle finnas där för mig, jag blev även gladare och kände att äntligen kunde folk få en förståelse och förklaring till varför jag är som jag är. Lättnaden gick dock snabbt över till en känsla av hopplöshet när jag insåg att dom flesta faktist inte förstår alls vad det innebär att leva med psykisk ohälsa. Jag orkar inte alltid gå ut och träffa mina kompisar på ett sätt jag gjorde innan och även fast jag berättat att jag mår dåligt så blir dom arga och beskyller mig för att vara en dålig vän som ”aldrig vill göra nåt kul”, samma personer som sa att dom förstod och ville finnas där för mig. För samma människor har jag förklarat mina extrema sömnproblem men ändå blir det gång på gång skämt om ”fattar inte hur man kan somna/vakna så sent som du” och om jag känner att jag inte orkar med en situation längre och vill hem så blir det ”men asså varför du kommer ju ändå vara vaken flera timmar till”. Jag kunde skämta om det och skratta till en början innan folk visste men nu när jag berättat och förklarat så känner jag mig bara sviken att mina kompisar gör min sjukdom till ett skämt inför både mig och andra. Jag trodde genom att berätta så skulle jag få en större acceptans men det blev nästan bara värre. Nu orkar jag inte ens sätta på min ”mask” utåt och alltid vara fake glad längre. Jag har slutat att bry mig om verkligen allt och har börjat få självmordstankar varje dag pga att jag känner att ingen förstår hur illa det är och förlöjligar något jag inte kan hjälpa själv. Jag ser liksom ingen mening längre, jag har verkligen försökt allt.

Fattar precis. Jag har varit där också. Försökt öppna mig till en som jag uppfattade det oförstående grupp av människor och sänkts av deras som jag uppfattade det svala respons. Din text får mig att fundera om

1) du kan finna människor som stärker dig och stöttar dig i din process till det liv du vill ha?

2) göra allt det du vet är bra för dig på sikt som att dagligen ha regelbundna vanor av sömn, rörelse och bra kost. Utan den basen blir allt extra utmanande.

3) ha ingen mask på bland folk för att på så sätt avgöra vilka som faktiskt bryr sig och kan undvika de som belastar dig. Gör sådant du gillar som du uppskattar en bra dag även fast det inte känns bra just nu när du är deppig.

4) Det tar tid att definiera dig själv utifrån din egen etik och sträva mot dina mål med att vara människa men superviktigt för att slippa styras emotionellt av andras tyckande och dömanden.  Hitta likasinnade som stöttar dig i den processen.

5) Självmordstankarna bör du bryta med att helt enkelt göra något som distraherar dig. Lyckas du inte distrahera dig behöver du prata eller till en början kanske skriva om dem, t ex här. Kan du inte distrahera dig är det telefonlinjer, psykjour osv som gäller men räkna med långa väntetider och korta samtal. På psyk får du mediciner men inga samtal som hjälper dig vidare annat än akuta.