Orkar inte med mitt liv trots att jag har allt

Jag har allt jag kan önska i livet, bra jobb, två fantastiska barn, partner, några närmre vänner men ändå känner jag nästan varje dag just nu att jag inte orkar med mitt liv. Om jag inte hade haft mina barn vet jag inte om jag orkat fortsätta leva. Har varit sjukskriven periodvis för utmattning och annan psykisk ohälsa och tidigare gått hos psykolog men de senaste åren har vardagslivet fungerat ganska bra. Det svåra är dock att jag har dålig självkänsla när det gäller att vara social mot folk som jag inte känner mig trygg med och tror ofta att folk tycker att jag är korkad och gör sig lustiga över mig bakom min rygg. När jag varit i sådana situationer får jag ofta mycket ångest. Jag känner att jag inte har någon att prata med om detta. Min partner förstår inte och jag är rädd att hen börjar tröttna på mig för att jag mått dåligt under långa perioder tidigare. Jag vill leva för mina barns skull men jag känner att jag har så svårt att orka med att vara en bra och rolig förälder just nu och får ofta skuldkänslor mot barnen och partnern för att jag försvinner in i mina tankar och min ångest. Får även skuldkänslor för att jag känner att jag som egentligen har det så bra ändå mår så dåligt och inte kan rycka upp mig. Vet inte vad jag ska ta mig till.

[Green Dyjyse]

Din beskrivning stämmer ganska bra in på mig. Jag har två barn (i sena tonåren), fru, jobb och inga direkta problem. Förutom att jag har ångest och depression.
Jag känner även igen dina skuldkänslor gentemot resten av familjen. Har lärt mig att bita ihop och försöka koppla bort den biten. Jag vet att de är nöjd med mig som jag är.
Känner inte att jag direkt kan säga något som hjälper, mer än ”kämpa på”.
Det är hemskt att må dåligt utan att direkt veta varför. Man vet inte riktigt vad man ska jobba på.
Jag ville bara skriva av mig, samt visa att du inte är ensam.

Green Dyjyse skrev:

Din beskrivning stämmer ganska bra in på mig. Jag har två barn (i sena tonåren), fru, jobb och inga direkta problem. Förutom att jag har ångest och depression. Jag känner även igen dina skuldkänslor gentemot resten av familjen. Har lärt mig att bita ihop och försöka koppla bort den biten. Jag vet att de är nöjd med mig som jag är. Känner inte att jag direkt kan säga något som hjälper, mer än ”kämpa på”. Det är hemskt att må dåligt utan att direkt veta varför. Man vet inte riktigt vad man ska jobba på. Jag ville bara skriva av mig, samt visa att du inte är ensam.

Stort tack för ditt svar! Känns skönt att veta att man inte är ensam även fast jag beklagar att du mår som du gör.

Jag kan ha haft en väldigt bra dag och sen på väg hem från jobbet eller på kvällen i sängen så sköljer ångesten och ledsna känslor över mig och jag kan tänka att det vore skönt att slippa leva. Sen när jag ser mina barn och inser hur lycklig jag egentligen är så skäms jag så oerhört mycket för mina tankar.

jag försöker hitta strategier för att hantera ångesten, ibland funkar det att göra nåt praktiskt typ hushållsarbete, duscha eller gå en promenad men ibland funkar ingenting.

Ta hand om dig i alla fall. Skönt att det finns ett forum där man kan skriva av sig och där folk förstår vad man menar.

 

 

 

[Green Dyjyse]

Ja, livet med ångest går ut på att hitta en tillvaro som fungerar fastän man har ångest. Givetvis ska man jobba med själva ångesten också, men den går sällan bort helt.
Jag försöker också göra lite småsaker, men ibland tar ångesten över och blir för stark. Just nu har jag varit inne i en ganska bra period, så då har jag gjort lite mer saker.

Man får kämpa sig igenom en dag i taget. Idag har jag haft en lite bättre dag. Har jobbat hemifrån ett par dagar nu. Det har varit bra för mitt mående att inte behöva vara social mot så många människor.

Flikar gärna in, även om jag misstänker att våran ålder skiljer sig något så var det du skrev inledningsvis något som jag kan relatera väldigt mycket till. Ibland känns det som att den enda anledningen till att jag fortfarande är kvar på vår jord är min syster som jag älskar över allt annat.

Jag minns en riktigt dålig kväll för några år sedan, då lovade jag mig själv att hon skulle få gå ut gymnasiet innan jag försvann. För att göra allt bättre för henne liksom, i mitt huvud var allt färdigt och bestämt redan då. Nu har det gått några år och jag har haft en underbar kontaktperson att prata med, jag har fortfarande mina dagar då jag mår riktigt dåligt och knappt kan jobba. Men ibland kan det gå flera månader mellan de dagarna, vilket känns väldigt skönt nu när jag skriver om det.

Jag har också ett bra och stabilt heltidsjobb. En familj som vill mitt bästa och ger all möjlig support. Det är nog den största anledningen till att jag sitter här nu, att jag har allt detta via dem. Men jag mår fortfarande skit.

Vissa dagar kan jag sitta på lunchrasten på jobbet med mina kollegor, vi snackar om allt och inget och allt känns perfekt. Nästa sekund kommer tanken “nej, jag super till ikväll o gör det bara”. Från ingenstans kommer den och ger sig på, det förstör resten av min dag och den är alldeles för enkel att lyssna till.

Och det gör jag, tyvärr alldeles för ofta lyssnar jag till den där jävla rösten i huvudet som säger “ta en öl till, det går bra. Det löser sig imorgon”. Det är knappt ens en av tio gånger jag kan säga nej till att ta “en till öl” när jag är ute med vänner och vet att jag ska upp och jobba imorgon. Det är något i mig som inte vill mig väl. Men vad mer kan jag göra än att försöka acceptera det som sker kring mig och anpassa mig till det. Det är genom att acceptera det som sker runt oss som vi kan gå vidare som individer.

Mycket text, väldigt skönt att skriva av sig.
Budskapet jag vill förmedla är dock, det finns bra människor att prata med. Jag hoppas verkligen att du hittar någon som du kan prata med. För det är det bästa som finns, och utöver det. När det blir för mycket så är det helt okej att gråta som ett barn, det finns inget bättre än att få släppa ut allt man har burit på!

Jag önskar dig all lycka, ha det bäst!

Tack för ditt fina svar. Det känns hoppfullt att det kan bli bättre med tiden. Jag har tagit kontakt med min gamla kontaktperson inom psykiatrin och fått en tid nästa vecka. Har varit en jobbig helg hittills. Lycka till du med!