Orkar inte kämpa mer

Så länge jag kan minnas har livet känts som något man måste stå ut med. Som barn trodde jag att det skulle bli bättre bara man blev äldre och fick göra saker. Myndig, körkort, jobb, träffa nån att leva med, skaffa barn osv. Men, nej, det blir inte bättre. Har två självmordsförsök i bagaget.

Jag har kämpat för mina barns skull, jag skaffade dom, det är mitt ansvar att finnas kvar för dom… Jag är snart 50 år, barnen är vuxna och inte beroende av mig längre.

Sista fyra åren har varit näst intill övermäktigt kämpiga,vårdat min sjuka man som avled efter tre års sjukdom. Nu har barnen bara mig. Varför dog han som ville leva. Varför kunde det inte ha varit jag istället. Jag har tagit hand om allt efteråt, byggt vidare på hans dröm i hans minne. Nu när jag är klar med stora skulder och ska igång med företaget så kom Corona. Har inte haft en enda kund än. Det värsta är inte att det rasar för mig, det är de jag drar med mig i fallet. Det dåliga samvetet, känslan av att förstöra för andra.

Hade kontakt med min läkare igår, han vill höja dosen antidepp. Jag har aldrig upplevt att jag blivit hjälpt av antidepressiva, jag blir helt utslagen och ligger bara i sängen och sover och är i princip okontaktbar, borta som om jag vore nedsövd. Äter och dricker inte om inte nån tvingar mig… Men jag försöker ju i alla fall inte ta livet av mig för det orkar jag inte.

Det låter så sorgligt, det du varit med om! Jag tycker att du ska be om någon annan medicin, så ska man inte må som du beskriver det! Har du testat SNRI som triggar dopamin istället för SSRI? Tycker du ska prata om hur du mår med din läkare. Att höja dosen låter inte som en lösning i ditt fall. När jag tog SSRI för många år sen ville dom ständigt höja dosen för att det inte hjälpte. Men jag insåg snart själv att det inte var något för mig, och slutade på eget bevåg. En läkare sa att jag skulle prova SNRI men då höjdes min ångest och jag blev speedad och fick hjärtklappning och sov knappt nånting. Så inget av det fungerade just för mig. Men eftersom du blir som nedsövd/okontaktbar kanske det skulle funka på dig. Jag har inte hört så många som blivit så speedade som jag blev, så det är nog inte så vanligt. Men det kan ha att göra med att jag sällan är deprimerad på det “vanliga” sättet, jag har t.ex jättesvårt att ligga kvar i sängen och får panik av att saker inte blir gjorda.

 

Anonym skrev:

Det låter så sorgligt, det du varit med om! Jag tycker att du ska be om någon annan medicin, så ska man inte må som du beskriver det! Har du testat SNRI som triggar dopamin istället för SSRI? Tycker du ska prata om hur du mår med din läkare. Att höja dosen låter inte som en lösning i ditt fall. När jag tog SSRI för många år sen ville dom ständigt höja dosen för att det inte hjälpte. Men jag insåg snart själv att det inte var något för mig, och slutade på eget bevåg. En läkare sa att jag skulle prova SNRI men då höjdes min ångest och jag blev speedad och fick hjärtklappning och sov knappt nånting. Så inget av det fungerade just för mig. Men eftersom du blir som nedsövd/okontaktbar kanske det skulle funka på dig. Jag har inte hört så många som blivit så speedade som jag blev, så det är nog inte så vanligt. Men det kan ha att göra med att jag sällan är deprimerad på det ”vanliga” sättet, jag har t.ex jättesvårt att ligga kvar i sängen och får panik av att saker inte blir gjorda.

Tack för ditt svar!

Jag har bytt till ett SNRI preparat men det du berättar har jag inte fått förklarat för mig. Jag kanske inte behöver vara rädd för att det ska bli så på den här medicinen då.

Det som gör mig extra rädd är att jag är ensam, har expreminterats med så länge nu (det är vad jag upplever att man gör när man testar medicin efter medicin) och jag har ingen som hjälper mig. Orkar inte mer experiment som misslyckas… men det du skrev ger mig hopp om att det kan bli annorlunda den här gången. Så tack än en gång.