Om att hitta orken

Är 63 år och förbereder mig för att gå i pension. Jag har klara planer och vet vad jag vill göra och fortsätta med efter arbetslivet, men hittar inte orken. Trots att omständigheter numera är bra, känner jag mest en trötthet och skulle gärna se att livet tog slut redan nu. Men har kanske 20 år kvar …

Livet har inneburit många utmaningar, och det har kraschat flera gånger. Jag har alltid lyckats resa mig och hittat en ny väg framåt – men sälvmordet har alltid funnits i bakgrunden som en möjlig utväg. Under många år fanns det ständigt som en följeslagare i tanken, en beredskap om inget annat skulle fungera.

Jag kan inte sluta älta barndomen – fast det är så många år sen. Mobbningen under hela grundskolan, och rädslan jag känner att det ska börja igen. Strategin har varit att aldrig visa någon svaghet, aldrig blotta en sårbarhet. Då kan ingen nå dig. I högstadiet tog jag fram livsstrategier som jag förhöll mig till. De gamla ordspråken “ensam är stark” och “allt som inte dödar dig gör dig starkare” och så hittade jag på en egen – “vänskap försvagar dig”. Det var ju anpassningar till den verklighet jag hade att förhålla mig till. Det fanns ingen jag kunde snacka med. Jag hade inga vänner, och har aldrig kunnat/våga skaffat mig några i vuxen ålder heller (även om jag långt senare fått och har relationer och är nu också gift, som tur är).

Hemma var det ganska kärlekslöst. Men det som har skapat mina största problem var pappa. Han var forskare, och läste mycket. Men han hade idéer om jordens undergång. Många datum passerade som skulle ha varit det sista. Eller att kriget skulle komma. Fast det här är anonymt är det här svårt att skriva  … det stora traumat  är att han var nazist. Tonåren fylldes av högläsningar ur antisemitiska böcker, svenska rasbiologiska institutets skrifter mm. Fr a var det förnekelsen av förintelsen som var det som tog upp hans tid mest. Han hade hyllmeter  med den typen av litteratur hemma. Jag trodde honom då. Jag hade ju ingen annanstans att gå, ingen annan som berättade något annat.

När jag gått ur grundskolan flydde jag ut på landet – undan mobbningen, men också för att öka chanserna att klara mig vid de kommande katastrofer jag blev itutad skulle komma.

Det var först när jag var närmare 35 år, och jag fick ett arbete som inte innebar ensamarbete på en gård, som jag fick arbetskamrater. Då fick jag för första gången i vuxen ålder komma in i ett sammanhang. Jag började förstå och fick en grund i att kunna ifrågasätta de värderingar jag fått växa upp med. Nu kom istället skammen. Jag hade trott på det min pappa lärt mig, trott på ondskan. Hade jag rätt att fortsätta leva då? Jag brottas känslomässigt med den frågan fortfarande.

Jag blev politiskt aktiv. Kanske ett sätt att kompensera och  göra bot. Även om ingen visste det. Men kampen mot främlingsfientlighet och rasism blev ett mantra. Jag lärde mig också läsa samhällsorienterade texter, och förstod att jag var bildningsbar. Så jag läste in gymnasiet på KomVux och sen en magisterexamen på högskola. Jag vet inte varifrån jag fick kraften då. Men jag hade börjat gå hos en psykoterapeut. Jag minns känslan av att det var som att simma under isen mellan små andningshål, som var besöken hos terapeuten.

Det är det som präglat mitt liv – rädsla och skam. Rädslan för att mobbingen ska börja igen. Och skammen för min far, och för att jag en gång trott på det han lärde mig. Jag har aldrig kunnat berätta om detta, förutom för de som jag haft en relation med.

Det jag inte kan komma undan, är att det som jag växte upp med och som jag förstått och lärt mig vara så fel, numera har blivit svåra samhällsproblem. Miljö- och klimatproblemen har blivit systemhotande och kan leda till stora katastrofer om vi inte bryter utvecklingen. Nyfascismen/nynazismen har fått fäste i västvärlden och hotar det demokratiska samhället. Det är det jag vill fortsätta engagera mig mot nu när jag går mot pensionen. Jag vill kunna använda mig av mina erfarenheter. Men jag är rädd och känner skam. Och är så trött. Jag brinner för frågorna, men det är som att bränslet är slut.

Det här blev en lång text, och det är nog inte många som orkat läsa till slutet. Det är ändå många delar som jag inte tagit upp och nämnt, om hur livet har kraschat, alla självmordstankar mm. Men för mig är det ett försöka att skriva av mig lite och närma mig tankarna från ett annat håll. Vetskapen om att någon annan kanske kan läsa det och kanske reagera på nåt sätt?

Det var intressant att läsa om ditt livsöde! Att din pappa var nazist var inte ditt fel. Man väljer inte sina föräldrar. Men det måste varit hemskt, det förstår jag. Mina föräldrar var konstiga på annat sätt och jag skämdes för dom. Dom var så olik andra föräldrar på precis alla sätt. Det var fruktansvärt i skolan för jag blev mobbad pga föräldrarna, att de stack ut märktes. Det jag känner igen mig i är att jag oxå blev mobbad och saknade vänner. Så är det än idag. Jag har inte kunnat behålla relationer till killar heller. Nu träffar jag mitt ex sporadiskt, fast det blir konflikter. Jag har ingen annan att umgås med. Ensamheten har drivit mig till självmordstankar varje dag. Jag är extremt ensam och längtar till en varaktig relation eller en nära vän som finns där. Jag vill vara mig själv utan att bli kritiserad. Jag vill känna mig älskad. Jag vill ha ett sammanhang privat. Inte sväva runt i ingenting. Jag vill ha en trädgård, stuga, andas frisk luft, ha tystnad omkring mig, resten av mitt liv. Mycket av det jag önskar är självklarheter för andra. Men dom skaffar sällan sånt helt ensamma , det finns alltid  andra i deras närhet, någon eller några som hjälpt till att starta upp saker eller som varit med i hela processen när något nytt ska börja. Men jag är alltid ensam. Partners jag trodde på försvann eller svek. Jag har ingen ekonomi att tala om heller, eftersom jag inte klarar något jobb. Jag har aldrig klarat arbetsliv eller studier. Jag har flackat runt tills det blivit ohållbart, ofta så långt att arbetsgivaren velat bli av med mig…Det har varit en oerhört skam…Men jag fick sällan sjukintyg eller sjukersättning så var tvungen att hänga kvar eller byta jobb och liknande problem hände på nästa arbetsplats. Jag behöver någon, en familjemedlem, nära vän, partner som hjälper mig. Men jag är bara ensam och ser ingen mening i något längre.

mooji på youtube

Tack för att du delar med dig. Förstår att det tog mycket av din kraft och energi att skriva om allt det du gått igenom. Känner igen mig i mycket av det du berättar om känslor av skam och skuld. Vi är lika gamla du och jag. Du har kämpat så mycket och så länge och du vill så gärna göra skillnad. Kanske måste du stanna upp lite och ta hand om dig själv och din egen kamp först. Bara detta att snart bli pensionär kan vara nog så omvälvande. Gott att höra att du är gift, att du har någon vid din sida, att du har nära relationer. Tillåt dig att njuta av det och lägg din kraft och energi på dig själv och dina relationer. Du är värd det. Du är absolut värd det och du har inget att skämmas för eller känna skuld för. Tvärtom är du en hjälte som klarat att ta dig ur den indoktrinering du utsatts för och istället vill kämpa för en bättre värld. Men det är dags att sätta fokus på dig själv nu. Njut av det du har tillsammans med din familj och dina vänner och inse att du har, mot alla odds, lyckats skapa goda relationer och att du förtjänar det du har byggt upp.
Varma hälsningar