När tar det slut

När försvinner ångesten, nedstämdheten, oron? Har nu mått riktigt dåligt i 2år. Har gjort suicidförsök x2 , har självskaddat mig. Äter 9 Tabl per dag  samt kan inte sova utan Zolpidem. Jag är bara 37år. Ska de vara så här? Hur kommer det bli den dag jag ska trappa ner på medicinerna ? Jag vet att jag inte ska tänka så långt framåt men de är omöjligt. Jag kommer aldrig bli den person jag var innan, de är omöjligt efter att man gått igenom så mycket.

Finns de något ljus i tunneln ? Eller kommer det vara mörkt länge till ?

[Teal Topoko]

Hej!

Vilken tuff situation du har, och förstår om det är är svårt att se ljuset i tunneln.. Har en lång erfarenhet inom psykisk ohälsa och har sett människor som verkligen nåt botten, men som hittat tillbaka efter svåra depressioner och känt livsglädje igen. De personer jag mött har hamnat i ett destruktivt mönster utan vardagliga rutiner. Genom att ändra sina rutiner i små steg kan göra skillnad. Vill därför ge dig lite tips på vägen. Ångest kan behandlas, vilken hjälp har du fått från? KBT behandling? Jag lider av ångest och måste hela tiden utmana mig i situationer, annars begränsar jag mig och distanserar mig från alla rädslor.

Har du pratat med din läkare? Kanske behöver man göra en ny medicinsk behandlingsplan för dig, inför en ev nedtrappning/medicinjustering.
Har du prövat andra sömnmediciner? Melatonin är en effektiv sömnmedicin som fungerar för många.

Hur ser din vardag ut för övrigt?  Kan du förändra något i vardagen för att bryta mönstret? Bara genom ändra sin kost och bli mer fysisk aktiv hjälper många känna mer välmående.

<3 En högst relevant fråga. Gud vad man undrar över det -relaterar!

Minns att en läkarkompis till mig för en herrans massa år sedan förklarade ångest som instängda känslor. Att man kunde tänka det som att de fastnade i halsen. För att de skulle försvinna behövde man därmed prata om det som gjorde ont. Ångest är som instängda känslor, menade hon på. När jag förr hade massor av instängda trauman som jag inte satte ord på eller pratade om med någon, ventilerade, resulterade det i en typ frusen depression och grov ångest som vägrade släppa taget om mig. Det blev dock bättre sedan med hjälp av djupare terapier så numera mår jag dåligt av anledningar, det gjorde jag inte förr utan det var mer av ett allmäntillstånd.

Tänker att depression ofta kan bli så oerhört mycket bättre när ens liv – de facto – är bättre. Tycker mycket är sån bullshit att man kan påverka själv, ärligt talat. Man måste också ha oddsen med sig, ha flyt. Gärna ha ett helt kompani som ställer upp för en. Det är så jäkla svårt att se ibland vad som är hönan och ägget, också.

Hur tror du det är för dig – om du vill säga? <3 Vad tror du behövs komma till för att det här ska ta slut och du fick må normalt/bättre igen?