Hem > Forum > Depression > När man slutat känna

När man slutat känna

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4
  • Trådstartaren

    Jag vet inte hur jag ska börja. Jag vet inte ens hur jag mår längre. Alltid varit rädd för att dö, men tankarna om att få vila kommer fram mer och mer. Känner just ingenting. Känner mig klar. Färdig.

    Tycker inte synd om mig själv eller ångrar och funderar över hur mitt liv kunde ha sett ut eller bör se ut. Rätt nöjd över hur mitt liv är, mitt upp i denna förtvivlan. Jag vet inte vad det är som är fel, men nått är fel. Har sökt hjälp och ska få det. Men inför det känner jag inget heller.

    Anledningen till detta inlägg är nog att få kontakt med nån som känner lika… Eller ja vet inte.. Hej nån

     

     

    Jag känner ingenting heller. Livet är bara så långtråkigt. Inget är roligt längre.

    Hej på dig. Jag tror att jag känner likadant (svårt att veta, eller hur?). Det var länge sedan jag kände mig vare sig glad eller ledsen, det är mest någon form av oro som dyker upp ibland, men för det mesta är det helt stilla på insidan. Jag antar att det också finns en viss desperation över att inte vilja vara såhär för alltid, så det är väl det som driver mig just nu.

    Bra att du har sökt hjälp. 🙂

    Hej på dig. Jag tror att jag känner likadant (svårt att veta, eller hur?). Det var länge sedan jag kände mig vare sig glad eller ledsen, det är mest någon form av oro som dyker upp ibland, men för det mesta är det helt stilla på insidan. Jag antar att det också finns en viss desperation över att inte vilja vara såhär för alltid, så det är väl det som driver mig just nu. Bra att du har sökt hjälp. 🙂

    Provat att byta politisk/religiös inriktning?

    Trådstartaren

    Hej på dig. Jag tror att jag känner likadant (svårt att veta, eller hur?). Det var länge sedan jag kände mig vare sig glad eller ledsen, det är mest någon form av oro som dyker upp ibland, men för det mesta är det helt stilla på insidan. Jag antar att det också finns en viss desperation över att inte vilja vara såhär för alltid, så det är väl det som driver mig just nu. Bra att du har sökt hjälp. 🙂

     

    Hej igen du. Hjälpen är långt borta. Det tar tid. 2 års väntetid på en utredning, då dom misstänker autism/personlighetstörning. Jag lider av Alexitymi iaf, alltid nått. Ja tid är väl det man har. Tror jag. Ett vakuum.

    Mitt mående försämras sakta. Jag hoppas ditt har förbättrats? Jag tänker mer på döden, inte som något läskigt, snarare som… Som… Ja… Jag vet faktiskt inte.

     

Visar 5 inlägg - 1 till 5 (av 5 totalt)
4

Du måste vara inloggad för att svara på detta ämne.