När går det över?

Vad gör man när man inte vill leva mer, men man vill inte dö?

Jag kommer inte ihåg sist jag var lycklig. Sådär att det bubblar i magen och att minsta grej gör en lite glad eller uppåt.

Jag framstår nog som en ganska glad människa för dom flesta. Det dom inte vet är att så fort jag kommer hem så känns det som om min själ långsamt fylls av en svart dimma. Hela min insida fylls tills dimman sluter sig kring mitt hjärta och allt gör ont. Så ont att det känns som om jag ruttnar.

Jag har vart deprimerad i 15 år. Vissa perioder är bättre. Dom flesta är sämre.

Jag orkar snart inte mer.

Anonym skrev:

Vad gör man när man inte vill leva mer, men man vill inte dö? Jag kommer inte ihåg sist jag var lycklig. Sådär att det bubblar i magen och att minsta grej gör en lite glad eller uppåt. Jag framstår nog som en ganska glad människa för dom flesta. Det dom inte vet är att så fort jag kommer hem så känns det som om min själ långsamt fylls av en svart dimma. Hela min insida fylls tills dimman sluter sig kring mitt hjärta och allt gör ont. Så ont att det känns som om jag ruttnar. Jag har vart deprimerad i 15 år. Vissa perioder är bättre. Dom flesta är sämre. Jag orkar snart inte mer.

Jag, likt som du, har varit i samma svacka och mörker i 15 år. Jag kan minnas lycka, glädje och framgång men jag minns desto enklare och oftare det mörker som samtidigt fanns där, ångesten och oron, paniken och verklighetsklådan. In och ut. Upp och ner. Alltid där, den där skuggan som vränger allting fel. Under dessa 15 år har jag ibland trott mig vara frisk, vara normal. Jag har alltid haft min personlighet och min sarkasm, min humor och mina talanger för konst. Men har jag haft många och långa dagar utan minsta tillstymmelse till ångest? Nej. Jag, precis som du, befann mig någonstans där jag inte kunde förmå mig till att förstå hur och när det ska ta slut. Måste jag ta slut först? Är det med mig det alltid börjar och så också måste sluta?

Jag klev för bara ett par månader sedan rakt in i min svåraste livskris. Jag har haft många och trott mig klara mig ur dem hyfsat bra men den här var av en annan kaliber. Jag hade sårat någon. Så överjävla djupt och vidrigt. Det skickade mig över branten och rakt ner. Jag förstod ingenting längre. Jag begrep mig inte på mig själv. Vad fan är det för jävla fel i huvudet på mig?! Varför KAN jag inte vara lycklig? Varför FÖRSTÖR jag för mig själv och andra i min närhet? Vad fan letar jag efter? Jag tog mig till akutpsyk mitt under ett arbetspass. Allt var som inlindat i taggtråd och det dova ljudet av ingenting slog mot mina trumhinnor. Jag har levt med ångest av alla dess slag så länge men det här var något nytt. Det var… Som att födas och hamna helt jävla ensam på ett kallt golv. Jag ville dö. Jag valde att stanna på vägen och köra till det enda stället jag visste kunde hålla mig levande. Därefter öppnade jag mig för de närmsta om just precis hur jävla lågt jag har sjunkit… Jag bad om förlåtelse för det jag gjorde fel och lovade att om det finns ett bättre jag någonstans så är det DEN personen jag vill vara, men jag behöver hjälp. Jag går nu hos en psykoterapeut en gång i veckan. Medicinen avstår jag då det bara domnar av verkligheten, inte lagar den. Jag är inte “med” när jag tar den.

Terapin hjälper. Den har gett mig svar på frågor jag inte ens begrep ställa. Det är väldigt svårt ibland, när jag är ensam och skuggorna nästan rör sig närmare, men jag vet.. Jag VET nu att imorgon fortfarande kommer. Imorgon måste inte vara som idag. Ingenting blir bättre över natten, men varje BRA sak jag gör är de facto en bra sak. Det kan vara litet… Som att göra kaffe till sin sambo utan att fråga, utan att vänta sig ett tack. Det kan vara att borsta håret eller tänderna, plocka undan i köket eller fixa den där trasiga sömmen på ett plagg. Bra saker är alltid bra. Jag KAN göra bra saker. Jag KAN. Jag VILL. Jag behöver bara hjälp.

Den senaste månaden har jag haft fler rena och riktiga dagar än jag någonsin haft tidigare. Är jag utan svåra stunder? Långt ifrån. Nu är svårt för mig. Nu är plågsamt, men så hittade jag din post och jag kände genast att du måste få höra det här. Jag måste få säga det. Det känns nästan som att du har gett mig en chans till att påminna mig själv om allt som är bra, att morgondagen kommer. Det känns som att jag får prata med mig själv. Det kan jag normalt inte göra.. Bara förlora mig i avgrunden.

Det har du gjort för mig idag. Det har du bidragit med. Du har gjort gott och jag är så tacksam för att du har delat med dig idag och gett mig chansen till… Distans och samtidigt viljan att hjälpa någon annan.

Berätta gärna mer om dig själv. Vad som helst. Låt oss… Prata en stund.

Anonym skrev:

Jag, likt som du, har varit i samma svacka och mörker i 15 år. Jag kan minnas lycka, glädje och framgång men jag minns desto enklare och oftare det mörker som samtidigt fanns där, ångesten och oron, paniken och verklighetsklådan. In och ut. Upp och ner. Alltid där, den där skuggan som vränger allting fel. Under dessa 15 år har jag ibland trott mig vara frisk, vara normal. Jag har alltid haft min personlighet och min sarkasm, min humor och mina talanger för konst. Men har jag haft många och långa dagar utan minsta tillstymmelse till ångest? Nej. Jag, precis som du, befann mig någonstans där jag inte kunde förmå mig till att förstå hur och när det ska ta slut. Måste jag ta slut först? Är det med mig det alltid börjar och så också måste sluta? Jag klev för bara ett par månader sedan rakt in i min svåraste livskris. Jag har haft många och trott mig klara mig ur dem hyfsat bra men den här var av en annan kaliber. Jag hade sårat någon. Så överjävla djupt och vidrigt. Det skickade mig över branten och rakt ner. Jag förstod ingenting längre. Jag begrep mig inte på mig själv. Vad fan är det för jävla fel i huvudet på mig?! Varför KAN jag inte vara lycklig? Varför FÖRSTÖR jag för mig själv och andra i min närhet? Vad fan letar jag efter? Jag tog mig till akutpsyk mitt under ett arbetspass. Allt var som inlindat i taggtråd och det dova ljudet av ingenting slog mot mina trumhinnor. Jag har levt med ångest av alla dess slag så länge men det här var något nytt. Det var… Som att födas och hamna helt jävla ensam på ett kallt golv. Jag ville dö. Jag valde att stanna på vägen och köra till det enda stället jag visste kunde hålla mig levande. Därefter öppnade jag mig för de närmsta om just precis hur jävla lågt jag har sjunkit… Jag bad om förlåtelse för det jag gjorde fel och lovade att om det finns ett bättre jag någonstans så är det DEN personen jag vill vara, men jag behöver hjälp. Jag går nu hos en psykoterapeut en gång i veckan. Medicinen avstår jag då det bara domnar av verkligheten, inte lagar den. Jag är inte ”med” när jag tar den. Terapin hjälper. Den har gett mig svar på frågor jag inte ens begrep ställa. Det är väldigt svårt ibland, när jag är ensam och skuggorna nästan rör sig närmare, men jag vet.. Jag VET nu att imorgon fortfarande kommer. Imorgon måste inte vara som idag. Ingenting blir bättre över natten, men varje BRA sak jag gör är de facto en bra sak. Det kan vara litet… Som att göra kaffe till sin sambo utan att fråga, utan att vänta sig ett tack. Det kan vara att borsta håret eller tänderna, plocka undan i köket eller fixa den där trasiga sömmen på ett plagg. Bra saker är alltid bra. Jag KAN göra bra saker. Jag KAN. Jag VILL. Jag behöver bara hjälp. Den senaste månaden har jag haft fler rena och riktiga dagar än jag någonsin haft tidigare. Är jag utan svåra stunder? Långt ifrån. Nu är svårt för mig. Nu är plågsamt, men så hittade jag din post och jag kände genast att du måste få höra det här. Jag måste få säga det. Det känns nästan som att du har gett mig en chans till att påminna mig själv om allt som är bra, att morgondagen kommer. Det känns som att jag får prata med mig själv. Det kan jag normalt inte göra.. Bara förlora mig i avgrunden. Det har du gjort för mig idag. Det har du bidragit med. Du har gjort gott och jag är så tacksam för att du har delat med dig idag och gett mig chansen till… Distans och samtidigt viljan att hjälpa någon annan. Berätta gärna mer om dig själv. Vad som helst. Låt oss… Prata en stund.

 

Tack för ditt svar. Det är en konstig grej, att det kan kännas bättre av att veta att man inte är ensam.

Sista biten fick mig att gråta.

Jag är glad att höra att det går framåt för dig, att terapin har gett dig verktyg du inte tidigare haft. Jag har vart och pratat med psykologer och terapeuter tidigare, men aldrig ansett mig själv vara *tillräckligt* sjuk. För: jag skrattar ju och skämtar under dagen? Men jag har bara blivit sånt jävla proffs på att bete mig så som en normal människa förväntas bete sig.

För två år sedan insåg jag att jag var narkoman. Eftersom jag inte är rädd för att förlora mitt liv har jag inte haft mycket konsekvänstänk. Så jag testade allt möjligt för att få KÄNNA något. Enstaka fester blev till varje helg, som blev till vardagsfest som blev till att jah behövde det på jobbet också. Men, jag kunde ju inte vara knarkare?? Jag hade ju ett bra jobb. Och vänner. Och fin familj. Jag skötte mina räkningar. Smällen kom när jag hade en riktig dipp och blandat både alkohol och droger. Jag fick åka till psykakuten för jag skar upp mina armar. Efter det slutade jag. Men, jag har svårt att hitta lycka i någonting idag. Jag är glad men det KÄNNS inte. Det känns desto mer när jag är ledsen.

 

Det känns som om jag svamlar. Men det finns så mycket som är nertryckt och skört och hårt på samma gång. Jag vet inte vad som är början eller slut på det som gör ont.

Jag känner igen mig så väl i det du skriver!  Jag låtsas må bättre än vad jag gör, tom för vården.

I grunden ligger en rädsla för övergivenhet, de lyssnar ändå inte snurrar i mitt huvud. Samtidigt känner jag mig ensam nu när jag inte går ut eller äter, rasar i vikt. Då är det inte roligt att höra att jag mår bra för att jag duschar 2 ggr i veckan. Jamen vad bra,  resten av tiden då?

Jag skickar en styrkekram till dig!