Känslan är mer panik, hopplöshet och frustration än obehag. Jag dör sakta men alla ser den där andra personen som pratar för mycket, skämmer ut sig och är för sprallig. Men hon kan även vara samlad lugn och är en bra lyssnare när människor behöver prata och hon ställer alltid upp oavsett. Jag ser också den henne, men det är inte jag. När jag är totalt tömd på energi och vilja att leva ser jag henne som om inga bekymmer fanns. Jag hatar henne för hon håller mig där ingen ser mig eller hör mina rop på hjälp. Och för varje gång jag umgås med människor eller är i sociala situationer tar hon all min kraft och ork. Hon tar min energi och jag har inte mycket kvar om ens något alls, men hon behöver den för att finnas och hon tar mer och mer varje gång.
det känns som jag sitter i ett ändlöst mörker och ser mig och mitt liv som på en film som spelas upp. Många gånger har jag allvarliga funderingar på om något överhuvudtaget är på riktigt!?
Min ”film” mitt liv och min situation tror jag beror på alla byggstenar som tilldelades mig när jag föddes och de jag fått att bygga med genom åren. De har inte vart den stabila sorten. Livet händer, men med en obefintlig grund att stå på och slag på slag så har jag aldrig hunnit rest mig upp och läkt. Jag vet inte heller vad det beror på att jag befinner mig där jag är i dag men detta är de jag tror iaf.
Tack som lyssnar!
