Hem > Forum > Depression > När det inte känns verkligt längre, då är det inget som hjälper!

När det inte känns verkligt längre, då är det inget som hjälper!

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5
  • Trådstartaren

    När mitt mående är i botten men även då min fasad är uppe och de påklistrade leendet sitter med superlim så kan jag känna som att jag kan höra och se mig själv prata och göra saker som inte är i närheten av den jag är. De känns som jag står på håll och ser mig själv som en 3de person.

    Samma konstiga känsla nu när jag mår piss då jag kan vara mig själv, känslan av overklighet! Jag befinner mig i ett vakuum å de vanliga livet passerar utanför mig. Jag missar dagar och hänger inte med på hur fort tiden går, jag lever bara i min overkliga bubbla. Inget kan nå mig för det känns som den riktiga jag bara ser på allt som händer men är inte där själv…Denna känslan skrämmer mig för om inte jag är jag vem är jag då? Håller jag på att tappa de totalt?!

     

     

    Usch vad jobbigt du har det!

    Att du kan formulera din upplevelse så tydligt. Det ör bra trots allt.

    Har du pratat med andra om hur du har det?

     

    Trådstartaren

    Ingen som bryr sig om hur jag känner, människor är med intresserade av att jag ska lyssna på deras bekymmer. Så jag håller mig undan andra människor så mycket jag kan för jag orkar inte med helt enkelt.

    Jag har försökt att beskriva mitt mående för vården men det är som att de inte vill; eller att de bara inte hör och tror på mig. Vet inte mer vad jag kan göra.

    Din känsla av att vara utanför din egen kropp måste vara obehaglig. Jag förstår att det är som att du Inte befinner dig i verkligheten, kanske inte ens själv är verklig ibland.

    Jag undrar vad det kan bero på att det blir så.

    Din oro och dina funderingar behöver självklart tas på allvar.

    Berätta gärna mer om du vill.  Jag är helt okunnig på sånt där men jag jag lovar att jag tror på dig.

     

    Trådstartaren

    Känslan är mer panik, hopplöshet och frustration än obehag. Jag dör sakta men alla ser den där andra personen som pratar för mycket, skämmer ut sig och är för sprallig. Men hon kan även vara samlad lugn och är en bra lyssnare när människor behöver prata och hon ställer alltid upp oavsett. Jag ser också den henne, men det är inte jag. När jag är totalt tömd på energi och vilja att leva ser jag henne som om inga bekymmer fanns. Jag hatar henne för hon håller mig där ingen ser mig eller hör mina rop på hjälp. Och för varje gång jag umgås med människor eller är i sociala situationer tar hon all min kraft och ork. Hon tar min energi och jag har inte mycket kvar om ens något alls, men hon behöver den för att finnas och hon tar mer och mer varje gång.

    det känns som jag sitter i ett ändlöst mörker och ser mig och mitt liv som på en film som spelas upp. Många gånger har jag allvarliga funderingar på om något överhuvudtaget är på riktigt!?

    Min ”film” mitt liv och min situation tror jag beror på alla byggstenar som tilldelades mig när jag föddes och de jag fått att bygga med genom åren. De har inte vart den stabila sorten. Livet händer, men med en obefintlig grund att stå på och slag på slag så har jag aldrig hunnit rest mig upp och läkt. Jag vet inte heller vad det beror på att jag befinner mig där jag är i dag men detta är de jag tror iaf.

    Tack som lyssnar!

     

     

    Tack för att du öppnar dig som om hur du känner det. Det är modigt. Berätta gärna  ännu mer om hur du är i det som är du i grunden, bakom det som andra ser.  Är det den personen du vill vara?

    Vilka av dina byggstenar skulle vilja stärka upp för att stå lite stadigare när livet ger dig ett slag? Om du kunde alltså…

    Oj vad svåra frågor jag ställer känner jag nu. Förlåt att jag är så nyfiken…

    Svara om du vill.

     

     

Visar 6 inlägg - 1 till 6 (av 6 totalt)
5

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.