Hem > Forum > Depression > Mörkt i tunneln

Mörkt i tunneln

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1
  • Jag läser ibland om människor som tagit sig ur sin depression och som nu mår bra och njuter av livet.

    För mig och min del känns det helt främmande och nära på omöjligt.

    Hur ska jag någonsin kunna byta ut ett livslångt självhat mot att, om inte att älska mig själv så iaf, acceptera mig själv?

    Hej!

    Intressanta frågeställningar!

    Funderar lite på om du vet varför du känner självhat? Är det pga. livssituationen/misslyckanden i livet, personlighetsdrag eller vara/varit utsatt av andra människor som får dig att känna självhat? Kanske en kombination av flera saker samtidigt?

    Är det inte så också att en depression gör att man kan ha oerhört svårt för att hysa några som helst varma känslor inför sig själv?

    Har en kompis som har lyckats vända självhat till acceptans och att tycka om sig själv och hon har sagt att det för henne handlade om att arbeta på de sidorna av sig självt som hon kände självförakt inför. Hon uttrycker det som att hon har förändrat sig själv i grund och botten och därför inte längre har några anledningar till att hata sig själv eftersom de sämsta sidorna hon hade inte längre existerar i lika hög utsträckning. Hon är inte självdestruktiv eller skadar andra i relationer.

    För egen del har det handlat mycket om att jag varit i miljöer som inte accepterat mig – och det har spätt på mina egna känslor av att tycka hemskt illa om mig själv. När jag då varit t ex med mina gulliga syskonbarn som genuint gillar mig så har jag sakta märkt att jag får lättare att gilla mig också. Deras kärlek smittar av sig på mig  och den jag ser i spegeln.

    Så om man lokaliserar varför man hatar sig själv så innerligt så kanske det blir lättare att se i vilken riktning man behöver gå för att återfå en grundkärlek?

Visar 2 inlägg - 1 till 2 (av 2 totalt)
1

Du måste vara inloggad för att svara på denna tråd.